En utbildningstrappa?

Jag har många gånger fått frågan om hur min utbildningstrappa ser ut, vad som är det första jag lär en ny häst och i vilken ordning de olika momenten kommer. ”Var ska jag börja för att få en sån relation som du och dina hästar har?!” Jag står alltid lite handfallen och känner att jag inte har något bra svar.

Ni förstår, för mig, hela min filosofi, handlar det om känslan. Jag har tekniker, metoder och verktyg för att åstadkomma det ena eller det andra, men de står alltid i bakgrunden av den inre energin och känslan. Inget slår det. Därför har jag inget bra svar när jag blir tillfrågad vad man ska göra för att få en likadan relation som jag och mina hästar har. För det går inte. Jag har en relation med Conny, en med Coolman, en med Jaquetão och en med Importante. Alla hästarna har helt annorlunda relationer med alla andra människor de träffar. För att varje relation är unik.

Så även om målet är exakt samma med två hästar, kan tillvägagångssättet se ut på två helt olika sätt. Och därmed också ordningen de olika momenten kommer i.

Min känsla vägleder mig alltid när jag står framför en häst, såväl ”ny som gammal”. Känns det bra, på alla sätt? Finns det friktion i relationen? Är det något jag vill som hästen inte vill? Vill hästen något jag inte vill? Mår vi bra tillsammans? Drar vi åt samma håll? Jag försöker att vara så autentisk, genuin och ärlig som möjligt. Det är lätt att fastna i gamla mönster och känna att ”det har alltid varit så här”.

Vi kan ta hingstarna som exempel eftersom det ju är väldigt aktuellt just nu. Vad fokuserar jag på med dem?

Jaquetão är en ung, sprallig, lekfull, självsäker retsticka. Han har levt hela sitt liv med ett gäng grabbar utan några bekymmer i världen. Det har lett till att han är fylld med positiv energi (jag definierar energi som positiv = lätt att växla mellan olika lägen, negativ = fast i ett läge t ex stress) och hanterar det mesta med en klackspark. Det innebär också att han kan ha lite svårt för lydnad. Normalt sätt använder jag inte begreppet lydnad för att beskriva min träning, men faktum är att hästen måste lyda till en viss gräns för att kunna fungera i vårt mänskliga samhälle. T ex måste hästen kunna ledas, bindas upp och tillåta beröring. Det där med att ledas har vi diskuterat en del, Jaq och jag. I början gick han gärna med så länge det var kul, sedan kunde han tröttna och då var det inte så svårt för honom att dra repet ur handen på en. Han har slitit sig tre gånger sen han kom hit, som tur är i inhägnat område så det har inte varit några bekymmer. Men det är inte ett beteende man vill ska befästa sig. Därför leder jag honom med kapson tillsvidare, även om han blivit väldigt duktig på att låta sig ledas. Det viktiga här är dock att jag lägger inte min tillit i redskapet. Kapsonen är min säkerhetslina när det blir skarpt läge men vår kommunikation måste bli starkare än alla redskap i världen. Så även om det nu går väldigt bra att leda Jaq, måste jag fortsätta befästa beteenden jag vill se mer utav.

Något annat vi jobbar med är att tillåta beröring och tryck på olika delar av kroppen. Jaquetão är programmerad sen födseln att gnabbas och prata med både tänder och hovar. Så när han tycker att jag är irriterande, då svarar han helt enkelt genom att göra likadant tillbaka. Han har ännu varken bitit eller sparkat efter mig men jag måste förstå att det är hans sätt att kommunicera, och därför jobba proaktivt varje dag för att det inte ska leda till något otrevligt. Visa honom att om man står still och accepterar beröring går det fortare över – plus att man blir bjuden på karameller…

Den röda tråden med Jaq handlar alltså i nuläget om att polera bort en del av hans unghingst-beteenden men samtidigt behålla glädjen och lekfullheten hos honom. Jag är ömtåligare än hans hingstpolare men mitt mål är ju ändå att vi ska kunna leka tillsammans framöver. För att komma dit måste jag dock först se till att vi är inne på samma frekvens och att han är i en sinnesstämning där han kan ta åt sig information. Om vi sedan tränar på att flytta bakdelen eller backa eller låta mig röra vid öronen spelar inte så stor roll… han är en smart häst, så är han bara med mig mentalt fäster sig allt fort.

Silverhästen då. Om Jaq är bilden av positiv energi så är Silver negativ energi personifierad. Han hamnar oerhört lätt i ett väldigt stressat läge och därifrån kan det ta timmar innan han lugnar ner sig. Han är alltså inte i ett läge där han kan ta åt sig information, så därför jobbar vi inte direkt på något särskilt alls – utbildningsmässigt. Jag hjälper honom så gott jag kan med mina ”meditationsövningar”, försöker ge honom ramar att hålla sig och vara trygg inom, och visar att han kan vända sig till mig för hjälp. Det blir bättre för varje dag. Han börjar inse att jag är ganska trevlig att luta sig mot om man blir osäker, men att jag samtidigt inte köper vilka beteenden som helst. Rättvis och konsekvent.

Där står vi just nu. Jag använder mina tekniker för att göra mig förstådd hos hästarna, men min känsla hjälper mig att förstå dem, mig själv och vår relation. Och det är där allt måste börja för mig – med förståelsen för hästen…

no comments
Add a comment...

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

 

Norah Kohle - Häst i Balans

Frillesås, Halland
info@norahkohle.se

0761 028 200

Bankgiro 760-5793
Swish 123 231 40 03
Innehar F-skattsedel.