Plötsligt satt jag på ryggen

Jag har låtit er följa med på vägen mot Jaquetãos inridning. Han har fått ha padd på ryggen, gjord runt magen, vant sig vid presenningar och stora bollar och senast jag skrev om inridningen hade jag precis hängt på honom för första gången. Jag skrev också då att vi hade en lång väg kvar innan jag gick vidare från hängandet…

När vi var i Lidköping i förra veckan kände jag hur vår relation och kontakt växte i rasande fart. Han uppvisade så många mogna sidor av sig själv och det blev tydligt att jag blivit någon att lita på, nu när vi var på en främmande plats. En morgon när jag kom ut låg både han och Conny ner och sov i sina hagar. Jag hade en gång tidigare fått gå fram till Jaq när han låg ner, så jag smög försiktigt fram och försökte förklara att han behövde inte resa sig upp. Han låg lugnt kvar och tittade på mig med glada ögon.

Vi hade en jättemysig stund där ute, med fåglarna som kvittrade medan hela resten av gården sov. Jag hittade det perfekta klistället på Jaquetão och innan jag visste ordet av satt jag i “sidosits” på ryggen på honom samtidigt som jag kliade på manken. Det kändes som en helt normal och trygg grej, så efter ännu en liten stund satte jag det ena benet på andra sidan om honom så att jag stod gränsle över ryggen. Fortfarande inte minsta antydan till reaktion – Jaquetão var bara helnöjd över uppmärksamheten. Jag kände att det hände mycket i vår kommunikation där och då.

I måndags hade jag uppe honom för ett enklare träningspass. Vi började titta på att ha bett i munnen, vilket inte var några konstigheter alls eftersom herren redan föreslår att han kan bära eller tugga på det mesta som kommer inom en nacklängds radie. Jag tänkte därför att vi lika gärna kan göra det till en lek – låt grejerna vara men titta här, den här får du gärna ta med munnen! Att lära hästen att ta bettet själv är något jag lägger stor vikt vid. Jag presenterar bettet, väntar på att hästen ska undersöka och förstärker omedelbart med karamell vid minsta intresse. Successivt ökar kraven tills hästen självmant stoppar in bettet i munnen.

Jaquetão lärde sig detta på en halv minut och gapade sedan villigt efter tränset. Han behöver fortfarande vänja sig vid att bettet ligger kvar i munnen, men vi har verkligen ingen brådska. Han ska inte tränas med bett förrän munnen är helt färdigutvecklad, men precis som med allt annat… allt som kan förberedas i god tid bör förberedas i god tid.

Under samma träningspass plockade jag fram tunnan för att låta honom vänja sig vid att ha mig högre upp. Han är nu helt obekymrad av att jag hänger på honom, men för att kunna ta mig vidare därifrån behöver jag stå lite högre. Senast jag stod på tunnan tyckte han att jag var lite otäck och ville helst ha mig rakt framför sig, så målet med dagen var bara att börja öka tryggheten för min nya position. Men jag hann inte ens ta mig upp på tunnan så hade han parkerat sig med ryggen i perfekt läge.

Det blev såklart mycket kli, karameller på andra sidan precis som vi övat på vid hängandet, klapp över ryggen och så vidare. För att göra det till en kort historia så ledde det ena till det andra och plötsligt satt jag på honom. Ögonblicket var rätt helt enkelt, det var ingenting planerat utan det bara hände. Både jag och Jaquetão var redo.

Jag klev av efter en liten stund men Jaq visade tydligt att jag gärna fick sätta mig igen. – Du når ju bättre att klia därifrån! tycktes han säga. Så jag satt på honom säkert fem-sex gånger och han var hur nöjd som helst. Ja, jag också såklart… :) Vilken fantastisk liten häst det är jag hittat.