Vinterparadis

Så underbart det är med snö. All lera, det grådaskiga gräset och kala grenar täcks av ett vackert, rent täcke och marken blir mjuk att gå på. Det har snöat av och till sedan söndags och till min stora lycka var jag ledig mitt på dagen igår så att jag kunde ta ut lusarna för lite snölek.

Jaquetão var först ut och vad kan jag säga… han gör mig så glad den där lille skitungen. Med sin breda panna, sneliggande ögon och rufsiga pannlugg kan jag inte låta bli att smälla av ett brett leende bara jag ser honom. Det är kärlek det! Dessutom känns det oerhört bra med träningen. Jag inser att en hel massa har fallit på plats utan att jag egentligen jobbat något särskilt på det, eller så har jag gjort det men på något vänster glömt. Löslongering, sidvärtsrörelser, varvbyten m.m. går som en dans och äntligen har han börjat kunna släppa lite framåt neråt istället för den ständiga iberiska höga formen.

Efter att vi var i Blekinge ställde jag av honom och så fick han två månaders total vila. Nu i december har vi haft ett par pass bara för att kolla läget och planen är att hålla fortsatt låg nivå över vintern. Men på dessa få pass har han fullkomligt briljerat. Efter Blekinge var jag väldigt sugen på att testa att trava honom, men valde istället att ge honom hans välförtjänta semester.

Jag tänkte att nu när jag satte igång honom lite smått skulle det behövas en tid av förberedelse innan jag började rida igen. Men icke… pass nr två var jag uppe på honom och inte bara det, traven kom av bara farten. Det första travpasset var han lite tveksam – Får jag verkligen göra detta när du sitter där uppe?! – andra passet var han mer med på noterna och igår, det tredje passet, sa han – Nu ska du få se som jag kan trava!! Det kom till och med ett litet bocksprång, eller det kan knappt kallas bocksprång men faktiskt det första “hysset” han hittat på i ridningen. Men det räckte med att jag sa “nej tack” och så var det bra med det.

Bugningen jobbade vi en del med i somras, mestadels i tanken. Jag rörde honom aldrig men introducerade idén för honom och det var tydligt att han förstod. Det är ju en väldigt naturlig lek för hingstar. Viktigt att tänka på är dock vad mer som kan kopplas ihop när man försöker “härma” hästarnas eget språk. Gå ner på knä-leken är ju ett sätt för hästar och framför allt hingstar att mäta sin styrka och man ser ofta även stegringar i den här leken. Med andra ord går de inte direkt ner på knä i en lugn bugning utan det kan gå rätt brutalt till. Jag vill varken att Jaquetão ska känna att jag är “ute efter honom” när vi tränar, eller att han ska bli triggad att börja leka för rått. Så vi har hela tiden fokuserat på små rörelser och en harmonisk känsla när vi närmat oss bugningen.

För några veckor sedan lyfte jag för första gången benet och bad om bugning. Han svarade med att omedelbart lägga sig på knä och så hade han lärt sig det. Efter det har vi jobbat vidare utan att jag rört honom och jag tror att han snart kommer kunna gå ner utan hjälp. Igår tog han dock ett steg vidare från bugningen och gick ner i kompliment, alltså båda framknäna invikta. Massor av karameller och så hade han lärt sig även det… Smart kille. Han sjönk dessutom ihop väldigt mycket så är jag inte helt ute och cyklar tror jag inte att ett helt läggande är så långt borta.