Nu är han ridhäst

Ja nu får man väl faktiskt kalla Jaquetão inriden. Han är den första häst jag tränat från helt orörd och jag måste säga att jag känner mig oerhört stolt. Nu i dagarna är det precis ett år sedan jag var i Portugal och träffade honom. Han stod i mitten av sin ungkarlsflock, lite bakom de andra och ville inte riktigt komma fram. En försiktig sniff på handen fick jag innan de gick iväg för att bada lerbad och leka. Det var en häst som bockade omkring och det var såklart Jaquetão. Jag som absolut inte skulle ha en bockig häst igen.

Men han hade ju redan stulit mitt hjärta så dagen därpå kom vi tillbaka och då hade han blivit körd till stallet. Hur de lyckats fånga in honom är än idag ett mysterium. Jag fick jobba lite med honom i ridhuset och något av det första han gjorde var att vända runt och rycka repet ur händerna på mig. Snacka om att känna sig som en total nybörjare när hans uppfödare stod och tittade på… Vi gick ut i rundkorallen istället och den försökte han gång på gång bryta sig ut ur. Jag fick en försmak av vilken wild child han var kan man säga. Men jag var som sagt redan fast så dag nummer tre skrev vi på hans papper.

Så kom han då hem. Dag nummer två slet han sig på väg in från hagen. Det blev snabbt tradition att han stod på bakbenen och sprang iväg lite hur han ville. Jag brukar vanligtvis ha ganska bra teknik för att inte tappa hästar… men mot Jaquetão var jag chanslös. De dagar han följde med snällt var det för att han ville. Jag vet inte hur många stolpar jag fått slå ner för att han helt enkelt rusat rakt igenom allt vad staket heter. Mina händer var ständigt blåsprydda efter hans små äventyr.

… men parallellt med allt detta har han alltid varit otroligt kommunikativ, nyfiken och arbetsglad. Han vägrade bara att gå med på sånt som inte kändes värt det för honom. Jag kom relativt snabbt upp på ryggen på honom men på grund av hans flygfärdigheter tog jag det otroligt långsamt med att rida honom, speciellt med tanke på att jag skulle göra det utan huvudlag. Han har egentligen aldrig gett mig skäl att vara osäker när jag sitter på – hur vild han än är så blir han alltid en ängel när jag hoppar upp. Men jag tar hellre det säkra före det osäkra så vi har tagit små små steg framåt.

Men nu har vi tagit oss över alla de där barriärerna jag varit spänd inför. Som jag skrev i förra inlägget tog vi några korta galoppsprång häromdagen. Idag bestämde jag mig för att prova i den stora paddocken. Jag försöker alltid att ”set up for success” – se till att ge både hästen och mig själv så bra förutsättningar att lyckas som möjligt. Som idag, när jag skulle testa galoppen uppsuttet, la jag lite extra krut på lugna galoppfattningar från backen. Jag var noga med att vi kunde behålla kontakten även i högre fart, att jag kunde be honom att öka avståndet och komma närmre i löslongeringen. Han tog alla signaler oerhört bra och jag kände att han inte kunde vara bättre förberedd.

Och visst gick det som smort. Han var lite tveksam till om han verkligen fick galoppera, men efter några korta språng och sedan karameller så galopperade han som att det var det enklaste någonsin. Mer avslappning än jag förväntar mig av många vuxna hästar. Styrningen fungerade direkt – stora volter, mindre volter och rakt fram. Han har ju gjort allt det där, hundratals gånger. Den enda skillnaden var att nu satt jag på istället för stod bredvid.

Vilken oerhörd lättnad! Och stolthet, så mycket stolthet. Det har varit mer jobb än jag kan förstå och jag har lärt mig så enormt mycket under det här året med Jaquetão. Han är min totala motsats men precis den jag behövde. Vilket fantastiskt liv vi kommer ha ihop!

Add a comment...

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

 

Norah Kohle - Häst i Balans

Frillesås, Halland
info@norahkohle.se

0761 028 200

Bankgiro 760-5793
Swish 123 231 40 03
Innehar F-skattsedel.