Utomhus i Sverige

Grabbarna är nu inne på sin tredje dag som frisläppta fångar. De njuter av att få röra sig fritt och beta färskt gräs. De har blivit successivt lugnare över tid, från totala sammanbrott bara vid åsynen av andra hästar till att idag kunna stå och titta på varandra med bara några meters avstånd. Importante har lättare att stressa upp sig men har inte tvångsvandrat lika mycket idag som de andra dagarna. Båda två har dessutom vågat sig in i ligghallen vilket jag tycker är väldigt imponerande – de där platsridåerna är det många helt ”civiliserade” hästar som är väldigt misstänksamma mot.

Här kommer ett gäng bilder, från den första respektive tredje dagen i hagen. För att se skillnad på dem är det lättast att titta på manen – Silverhästen har lång flygande man med röda toppar medan Jaquetão har kort man (ett litet tag… hoppas jag).

no comments
Add a comment...

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

Välkomna hem!

I torsdags välkomnade jag två nya individer till familjen. Ett tillskott var planerat, så hur blev det två?
Låt mig berätta från början.

Som ni vet beslöt jag mig för att pensionera Conny i vintras. Mer om det kan ni läsa i tidigare blogginlägg – men kort summerat så vill hans kropp inte prestera mer, däremot kommer han såklart och självfallet alltid stanna hos mig och fortsätta leka på hans egna villkor. Men det innebar alltså att jag stod utan en häst att utvecklas vidare med. Min plan har alltid varit att när tiden är kommen skulle jag åka till iberiska halvön för att titta ut en ny kompis. De senaste åren har jag fallit allt mer för lusitanon, så det föll sig naturligt att det var Portugal jag skulle åka till nu när det var dags.

Jag tog därför kontakt med Rebecca Lundell från Fama Lusitanos/Fama4All, en otroligt kunnig tjej som både fött upp och förmedlat lusitanos i flera år. Rebecca är bosatt i Portugal så en resa till henne bokades till mitten av mars för att åka runt och titta på hästar.

Jag bestämde mig tidigt för att jag helst inte ville se några bilder på de olika hästarna innan jag kom ner. Man har ju en tendens att bli väldigt förtjust bara från ett foto… Så för att inte fästa mig vid någon häst där kemin kanske inte alls funkade ville jag hålla mig så ”blank” som möjligt tills jag mötte dem live. Men bara några dagar innan avresan skickade Rebecca ett par bilder på olika hästar hon sett ut samma dag. En halv sekund tog det ungefär så var jag fast…

Jag var dock väldigt hård mot mig själv och förklarade tydligt att här ska vi inte kära ner oss förrän vi träffat hästen ifråga. Men visst kunde jag inte låta bli att öppna bilden minst tre gånger om dagen och drömma lite…

Väl nere i Portugal blev jag väldigt förtjust i den allra första hästen vi tittade på. En liten, mörk, treårig hingst med fantastiskt rörelsemönster. Därefter åkte vi direkt till uppfödaren som hade hästen Rebecca hade visat mig. Det var ett helt fantastiskt ställe – vacker miljö, fina hästar och trevliga människor. Treåringarna gick i en enorm hage en bit från anläggningen, med vatten att bada i och stora korkekar. När vi närmade oss flocken såg jag två vita hästar varav den ena omedelbart fångade mitt intresse. Flocken kom nyfiket fram, men hästen jag drömt om de senaste dagarna höll sig lite i bakgrunden och lät sig inte röras. Ett gott tecken, tyckte jag. Vi fick dock ett möte där han kom fram och hälsade på mig…


Foto: Zandra Ahl Photography

På kvällen kände jag mig väldigt förvirrad och velig. Det stod mellan den lilla mörka och den stora ljusa. Eftersom jag intalat mig själv så bestämt att jag inte fick falla för hästen innan jag träffat honom, var det svårt att tyda mina egna känslor. Vi beslöt att besöka båda ställena igen dagen därpå. Rebecca ordnade så att uppfödaren tog in hästen från fälten så att jag skulle kunna jobba med honom lite mer avskiljt.

Det räckte egentligen med att jag tog ut den lilla mörka hingsten ur hans box dag två för att jag skulle känna att han inte var ”min” häst. En jättetrevlig häst, verkligen, men han var inte min.

Väl tillbaka hos den ljusa hästen fick jag fria händer att göra lite vad jag ville. Vi tog in honom i ridhuset och jag kände på honom både löst och i rep. Jaquetão, som han heter, hade alltså gått som i princip vild hela sitt liv, och bara blivit intagen en gång per år för att vaccineras, få hovvård och lite basic hantering. Den här dagen hade han transporterats, ställts i box, och nu tagits in i ridhus där han inte kunde se någon annan häst. Han sa inte ett ljud och försökte verkligen göra allt jag bad om. Jag var väldigt imponerad av hans stabila och väldigt ödmjuka psyke.


Foto: Zandra Ahl Photography

Ja, ni har nog redan förstått var det här leder. Jag bestämde mig, dag nr två på Portugalresan, för att Jaquetão do Pilar skulle få flytta hem till Sverige.

På kvällen samma dag berättade Rebecca att hon blivit tipsad om ett helt gäng hästar till som vi kunde åka och titta på dagen därpå. Vi hade en hel dag utan planer så trots att jag redan valt ut min häst bestämde vi oss för att åka.

Väl där fick vi oss en redig bergsklättring både uppåt och neråt för att komma till hästarna. De gick i en enorm hage och var inte helt lätta att hitta. Men tillslut kom vi fram och det första vi slogs av var hur magra de var. Men det var inte så konstigt – betet i Portugal kan vara rätt magert och hästarna såg ut att vara i gott skick i övrigt. Vi tvivlade dock starkt på att hästarna var så unga som det var sagt att de var – och mycket riktigt, när passen plockades fram visade det sig vara mestadels vuxna hästar. Så vi klättrade oss tillbaka till bilarna och jag kände mig rätt lättad. Tänk om jag hittat en häst TILL jag fastnat för… Den lättnaden höll i sig i ungefär fem minuter tills mannen som sålde dem berättade att han hade fler hästar borta på sin gård.

Det krävdes inte många ögonblick efter att vi klivit ur bilen vid hans gård innan vi började få onda aningar. En häst hade lyckats smita ur den lilla fållan (något större än en vanlig box) där två andra hästar stod och trängdes. Mannen bad oss att vänta medan han med något tveksamma metoder föste in hästen till de andra två. Två hundar stod i varsin bur och utstrålade intensiv, negativ energi.

När vi kom närmre fållan med hästarna blev vi chockade över skicket de var i. Magra så att benen stack ut på alla håll och kanter och fulla med småsår. Sedan gick vi in i ”stallet”. I den första avdelningen stod två hästar uppkedjade i spiltor. Allt liv var borta i blicken på dem och även dessa var extremt undernärda. När mannen öppnade dörren in till den andra avdelningen slog stanken som en örfil i ansiktet. Det var mörkt och trångt, längst bort i stallgången satt en katt bunden i ett inte ens en meter långt rep, en hund kröp längs med väggarna och två fåglar trängdes i burar på ca 30×40 cm.

Vi promenerade längs boxarna där hästarna stod i sin egen dynga utan någon tillstymmelse till rent strö. När vi kom till Importantes box vibrerade luften av rädsla. Han stod uppträngd mot väggen, skakade från topp till tå och gjorde allt han kunde för att undvika all mänsklig kontakt. De andra hästarna hade stängt av och försvunnit iväg nån annanstans mentalt, men Importante höll på att explodera av skräck.

Vi bad att få ta ut honom i paddocken och Rebecca ledde honom medan mannen gick bakom med en långpisk. Vi svor till varandra på svenska och fick hålla i oss själva för att inte göra mer än så…

Jag tror att vi allihop kände lika delar hjärtesorg och djup kärlek för den skräckslagna lilla hästen. Han var så mild, så mjuk och vänlig och det gjorde ont bara att tänka på vad han råkat ut för. När både jag och Rebecca longerat honom en stund och bara låtit honom känna solljus mot pälsen var jag tvungen att leda tillbaka honom in i fängelset, och det var något av det svåraste jag behövt göra.

Stämningen i bilen när vi åkte därifrån var minst sagt tryckt. Vilken kontrast från alla de andra trevliga, fina hästställen vi besökt. Vad som började som en trevlig utflykt slutade med en emotionell bergochdalbana. Vi tvingades välja mellan vad som var rätt och lätt och för mig var valet självklart – vi kunde inte lämna den lilla silverhästen där. Självklart önskar man mest av allt att man kunnat rädda dem allihop… Men kan man förändra livet för en individ har man i alla fall gjort något. Jag pratade med min far som bestämde sig för att hjälpa till, så vi bad Rebecca att lägga ett bud på Importante. Vi hade inte råd att köpa honom för det fulla priset mannen begärde – och ville inte heller stötta hans grisiga business – utan hoppades på att mannen skulle vara i desperat behov av pengar och gå med på vårt ”skambud”. Sedan var det bara att vänta.

Flyget tillbaka till Sverige gick och jag var rastlös som aldrig förr. Dels väntade jag på besked om Jaquetãos veterinärbesiktning, dels på om Importantes säljare skulle ta vårt bud.

Många långa timmar senare fick vi äntligen veta att han accepterat och att silverhästen skulle få komma därifrån. Han kördes till Jaquetãos uppfödare som var snäll och lät honom stå där tills transporten gick till Sverige.

Och nu är väntan äntligen över för oss allihop. De är är här – Jaquetão do Pilar och Importante – efter att ha rest genom Europa sedan i fredags förra veckan. De har åkt med Marcel Jordan Horse Transport och jag är jättenöjd. Under resans gång har jag fått bilder och uppdateringar om hur det går för dem. Jaquetão har tagit det med ro medan Importante varit mer stressad – vilken man ju såklart kan förstå.

I torsdags körde lastbilen äntligen in på gården och ut klev först Jaq med försiktiga steg. Efter kom Importante som en virvelvind. De fick gå in i boxarna och den lilla silverhästen for runt, runt samtidigt som han stress-åt av höet. Jaq tittade sig omkring, gnäggade några gånger, man var rätt snabb med att lägga sig ner och rulla i det nya, fräscha spånet. Det blev snabbt tydligt att de båda grabbarna bondat under resans gång och fann stor trygghet i varandra.


Silverhästen till vänster och Jaquetão till höger.

Så här står jag nu plötsligt med fyra hästar och fattar inte riktigt vad som hände. Under de senaste dagarna sedan hingstarnas ankomst har jag hunnit bli ordentligt fäst vid dem båda. De är så väldigt, väldigt olika och är båda så roliga att jobba med. Jag ser verkligen fram emot vår framtid tillsammans. Planen var först att hitta ett nytt hem till Importante när han återfunnit tilliten till människor. Men vi får väl se hur det blir med det… Det känns som en helt omöjlig tanke när man tittar in i hans ögon. Jag tänker inte spekulera för mycket i framtiden, just nu är jag bara så himla glad att ha dem hemma hos mig. ♥

Lite snabbfakta om dem då. Jaquetão (till höger) är snart tre år gammal, ca 162 cm hög, hanterad den senaste månaden och innan dess en gång per år. Han har mestadels Veiga-blod och är den där typen av häst som kanske inte ser så mycket ut för världen i boxen… men så fort han börjar röra på sig tappar man hakan. Planen med Jaq är att han ska ridas in helt och hållet utan träns eller grimma. Importante är snart fyra år gammal, ca 153 cm hög, och så mycket mer än så vet jag inte. Eftersom han till skillnad från alla de andra hästarna på samma ställe var i ganska gott hull misstänker jag att han inte hunnit vara där så länge (men länge nog)… Han är oerhört försiktig och ängslig men tyr sig snabbt till en och vill gärna bli struken över pannan. Det känns som att han blivit aningens mer hanterad än Jaq men bär ju däremot på sitt dåliga bagage.

Tusen, tusen tack till Rebecca Lundell för all hennes ovärderliga hjälp, goda råd och trevliga sällskap. Det har känts så tryggt att köpa häst från utlandet med Rebeccas guidning. Förresten, grimman Importante har på sig på bilden här ovan kommer från Rebeccas företag. Hon säljer produkter gjorda av allra mjukaste läder och jag kan verkligen rekommendera ett besök på hennes webbshop.

Håll lite utkik här så kommer det fler bilder och uppdateringar från deras första dagar i Sverige!
Välkomna hem, lussebullarna. ♥

Add a comment...

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

Fem år senare…


Hunk-Conny! Dessa bilder är tagna för nästan sju år sedan.

Nu har jag slutligen kommit fram till att låta Conny gå i halv-pension. Sent i höstas någon gång kände jag att det började ta stopp i kroppen och arbetsviljan fanns där liksom inte riktigt som förut. Han blev diagnosticerad med spatt ungefär vid den här tiden för fem år sedan. Veterinären trodde då att han aldrig skulle kunna galopperas under ryttare igen och fick absolut inte gå i backar. Han fick stå i en mindre hage för att inte härja runt för mycket och jag gav honom ett halvårs vila från ridning. Han blev inte bättre.

Tillslut fick jag nog, magkänslan sa att det var helt fel approach till hans problem. Så jag började rida igen, och han blev bara bättre och bättre. Rörelse och stärkande arbete visade sig vara helt rätt medicin för honom.

Så i nästan fem år körde vi på och krossade alla begränsningar veterinären satt upp för oss. Förra året var han i sitt livs form och inte en människa kunde ana att han var en dag över tjugo.

… men så började känslan komma smygande runt november/december förra året. Kämparglöden var på något sätt lite dämpad hos honom. Samma magkänsla som sa till mig att köra på för fem år sedan sa nu att det började bli dags att tacka för sig. Så Conny har nu fått vila i nästan två månader och vi har bara myst oss med väldigt stillsamma uteritter och lite lek från marken.

Han känns glad igen efter att ha fått vila upp sig, även om det syns att vissa dagar är jobbigare för honom. Han är inte direkt halt, det känns inte som att han har ont, men han är begränsad i sitt rörelsemönster och jag märker att det stör honom. Spatten har slutligen tagit ut sin rätt.

Så vad händer framåt… Vi fortsätter jobba tillsammans så gott det går. Frihetsdressyr, trickträning, uteritter… kanske blir det även ett och annat uppsuttet dressyrpass – OM Conny visar att han vill och kan. Han får bestämma. Det är väl det som är det härliga med att ha gått i pension.. och Coolman basunerar dagligen om hur livet som pensionär leker. ;)

Jag har lite blandade känslor kring detta men mestadels är jag glad över allt vi åstadkommit tillsammans. Som ett team utbildade vi oss till piaff, passage och påbörjade galoppiruetter innan kroppen sa stopp. När jag står och mockar i lösdriften kan Conny komma smygande bara för att sedan visa upp en, något stel men ändock, piaff i hopp om karameller. Jag tycker att det känns väldigt gott inombords att han självmant väljer att bjuda på så relativt krävande rörelser trots sina begränsningar – det tyder på att han är stolt över vad han kan! Och så länge min häst är stolt över sig sig själv spelar det inte så stor roll vad vi gör. ♥

Jag kan inte sia om exakt hur framtiden ser ut. Kanske är han i toppklass igen om ett år. Eller så kommer en dag då han inte vill bli riden mer. Den som lever får se. Men jag är ändå förhoppningsfull. Så länge vi får vara tillsammans spelar allt runtomkring mindre roll!

Add a comment...

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

I samarbete med TAUR

Sedan 2009 har jag ridit i och varit nöjd med min akademiska skolsadel Deuber & Partner Ecuyer. Även mina hästar har trivts med denna sadel – fram till en tid tillbaka då den började glida omkring på Conny. Han visade inga obehag, men den påverkade mig som ryttare och jag bestämde mig därför att börja söka efter en ny sadel.

I fem år har jag spanat på Deuber och Partners Bückeburger, och i år fick jag för första gången chans att rida i en. Först nere hos Arne i Tyskland och därefter i Bückeburg – som namnet antyder är sadeln framtagen tillsammans med teamet i Bückeburg – där jag fick låna en sadel under alla våra lektioner.

Har man ridit i en Bückeburger vill man aldrig rida i något annat igen… Den är helt fantastiskt bekväm, placerar en korrekt och hästarna älskar den. Jag var bara tvungen att ha en.

Att sy upp en sadel tar tid så det har varit en lååång väntan på att få hem den, men äntligen är den här. Min sadel kommer från TAUR online store och jag kan nu stolt presentera dem som min nya samarbetspartner! Michael på TAUR är otroligt kunnig och serviceinriktad. Sortimentet är proppfullt med allt akademiska, fritids- och western-ryttare kan önska sig. Dessutom är de störst i Skandinavien på bettfria system, ridpaddar och lammskinnsadlar.  Jag kan varmt rekommendera att besöka hemsidan, spana till exempel in den sprillans nya Taur Pad Supreme – troligtvis den snyggaste ridpadden på marknaden just nu…

I söndags åkte vi iväg till ridhuset för ett sista pass innan Conny får ”dressyrvila” över vintern och för att ta lite bilder på den nya sadeln. Det är en fröjd att rida i en sadel där man inte behöver jobba i motvind! Men nu blir det alltså paus från dressyrandet för att ge både kropp och knopp på Conny en chans att vila upp sig. Vi fortsätter dock med arbete från marken och uteritter, så jag får ändå chans att ”rida” in sadeln ute i naturen.

Han ser ju minst sagt ut som en annan häst på vintern när han leker mammut, speciellt när han är alldeles blöt som på dessa bilder. Ah, lösdriftshästar… Men jag tycker allt att han är världens sötaste ändå. ;)


Sadel – TAUR, jacka och keps – Dubarry of Ireland, träns och brösta – mitt eget hantverk.

no comments
Add a comment...

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

Ett nytt sätt att sitta upp på

Jag borde verkligen bli bättre på att fixa lite ordentliga filmer… och bli mer aktiv på YouTube. Min senaste film laddades upp i februari.. Skärpning!

Igår dök den här filmen upp i mitt Facebook-flöde. Jag har haft lite dålig inspiration för markträningen med Conny på sistone, vi har liksom mest förbättrat och utvecklat sånt vi redan kan snarare än tränat på något nytt. Så när jag såg det där kände jag genast att det blir en rolig utmaning. Då får vi lite att leka med ett tag framöver!

Hmm… Jag underskattade min häst. :) Tjugo minuter tog det så kunde jag stå med en fot på var tunna och be honom backa in mellan.

Han har aldrig backat mellan tunnor förut, däremot har han backat in i transporten och in mellan skaklarna på rockarden. På så vis har han lärt sig att det inte är läskigt om han backar in i något – man får bara ändra sin vinkel och testa igen. Hans första tanke när jag ställde fram tunnorna var att han skulle hoppa upp på dem med frambenen. Ingen bra idé. :P Men så snart vi fått bort tankarna på det och han förstod att det handlade om backning gick det med rasande hastighet in mellan tunnorna. En sak som är lite intressant är att vid ridning backar han nästan alltid lite åt vänster. Står jag på marken backar han nästan alltid lite åt höger. Vet inte varför. Men det blev extra tydligt här för nu backade han flera gånger in i den vänstra tunnan (mitt håll sett) och missade mellanrummet. Lite repetition så satt det dock.

Efter ett par upprepningar började jag ändra min position för att se att han förstod ändå. Jag kunde sitta ner, stå bredvid och stå bakom och han fortsatte att backa in fint mellan tunnorna. Därefter var det egentligen bara att hoppa upp på dem och ställa frågan. Första försöket erbjöd han mig ryggen för uppsittning – inte konstigt, eftersom det alltid varit det jag bett om när jag stått på något – men på försök nummer två hajade han. Smart kille!

Förutom att han skulle backa in mellan tunnorna ville jag kunna göra det på en statisk signal, dvs inget rytmiskt tryck. Eftersom vi ursprungligen kommer från Parelli sitter det där vickande fingret djupt rotat i mitt signalsystem med Conny, även om jag väldigt sällan använder det vid träning av andra hästar. Jag upplever att ett rytmiskt tryck lätt blir tjatigt och det är svårt att veta om hästen svarar för att han faktiskt vet vad signalen betyder och väljer att svara på den för att det lönar sig, eller att han svarar för att han vill undvika den där störande rörelsen upp i ansiktet. Oavsett om det är inlärt med positiv eller negativ förstärkning. Bara en tanke jag har.

I alla fall, jag ville utmana mig själv och se om jag kunde få Conny att förstå vad hela uppgiften gick ut på, utan att jag behövde påminna med mitt vickande finger. Alltså ”jag förstår att jag ska backa in min bakdel mellan de där tunnorna, oavsett var hon står”, snarare än ”jag ser det vickande fingret så jag backar”. Hårfin gräns men det var alltså min utmaning. Och som synes gick det alldeles strålande! Jag ”startar” honom med några vickningar eftersom det ju är hans signal för backa, men blir sedan passiv så snart han börjar röra sig.

Jag är faktiskt väldigt imponerad att vi klarade det på såpass kort tid. Och lite frustrerad över att min inspiration nu är uttömd igen… förslag på utmaningar, någon?

Add a comment...

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

Reportage i Kentaur Magasin

dsc_0002-copydsc_0009-copy

I det senaste numret av Kentaur Magasin hittar ni mig och hästarna på hela elva sidor. Jag blev för ett par veckor sedan uppringd av chefredaktör Catharina Hansson och vi hade ett trevligt samtal och intervju. Vi pratade om min verksamhet, vägen dit jag är nu, min nuvarande fas, energier och relationen mellan häst och människa.

Baserat på detta skrev Catharina ett riktigt trevligt reportage. Utöver det är intervjun prydd med en hel drös av Miina Anahitas fantastiska bilder. Miina och jag har jobbat tillsammans sen 2014 och det känns riktigt roligt att nu även få vårt samarbete publicerat i en så fin tidning som Kentaur!

Besök KentaurMagasin.se för information om hur du får tag i numret.

dsc_0005-copydsc_0003-copydsc_0008-copydsc_0006-copy

no comments
Add a comment...

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

Välkommen till min nya hemsida!

Jag har slitit som ett djur för att hinna få den färdig i tid, men nu äntligen är min nya hemsida klar! En gång i tiden var jag ganska haj på webbdesign, men sedan kom en massa ny teknik och plötsligt kände jag mig som hundra år gammal… Så de senaste åren har jag varit lite småfrustrerad över att jag inte kunnat få till någon design jag varit nöjd med. Därför är glädjen extra stor när jag nu slutligen lyckats få ihop hemsidan precis som jag vill ha den.

Men det är inte bara designen som är ny. Jag har även lagt om mina träningsupplägg för att det ska fungera bättre för er kunder i framtiden. Mina tidigare kunder kommer lägga märke till att det är en del nytt, så var snäll och läs igenom både prislistor och bokningsvillkor innan du bokar. Jag kompetensutvecklar mig och investerar en del i min egen utbildning för er skull, så väl som för min egen. För att kunna fortsätta ha detta fantastiska jobb på heltid behöver jag därför höja taxan något. Jag har försökt lägga upp det på ett sätt som optimerar träningen till max. Ändringarna börjar gälla 1 januari 2017.

0u6a0130-1q_webb

För att återgå till det visuella så måste jag för tusende gången utbrista hur glad jag är över att ha valt Zandra på Zahlo Foto som fotograf till bilderna på hemsidan. Alla bilder förutom några stycken under fliken Tjänster samt i hästarnas gallerier är tagna av Zandra – är de inte makalöst vackra?! Jag kan varmt rekommendera att boka in Zandra för en fotografering. Hon jobbar med alla typer av hästar, inriktningar och nivåer och lyckas fånga en fantastisk känsla i sina bilder.

Jag vill även rikta lite uppmärksamhet mot min sprillans nya logga. Det har varit en lååååång process för att hitta ett motiv jag känner representerar mig och min filosofi, men tillslut är den klar och jag är så glad över den. Det är min kära vän Karin Lindberg som gjort den – tusen tack Karin!

skissklar
Från min slarviga skiss till det färdiga resultatet.

Välkomna att skrolla igenom hemsidan och titta på allt nytt material – och hör gärna av er om ni har några frågor!

no comments
Add a comment...

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

Kurshelg i Götene

Den här helgen har jag och Conny varit i Götene för kurshelg med Arne Koets. Det var bara en månad sen senaste kursen och vi har knappt tränat nånting emellan. Conny har det ju inte alltid så lätt med sin fysik och de senaste veckorna har han känts väldigt knackig. Det kom med de första frostdagarna då underlaget blev hårt och Conny började kännas stel. Så egentligen tog vi två steg bakåt sen senaste kursen och det kan diskuteras om det var värt att åka iväg eller inte. Men den senaste veckan vände det och Conny började kännas ok igen – så jag tänkte att vi åker och lägger upp träningen efter Connys begränsningar. Arne är ju trots allt väldigt duktig på just stärkande arbete på hästens villkor.

Jag är oerhört glad att jag valde att åka! Vi har haft två privatlektioner och två pass med ridning mot fotsoldater (kavalleri/infanteri). Under lördagens privatlektion hände inget speciellt, Conny var stel som väntat men mentalt var han helt med på noterna. Men på kvällen hade vi vårt första möte med fotsoldater och jag kunde inte vara mer stolt över min modiga lilla häst. Han är ju egentligen en väldigt ”underlägsen” kille – flyttar sig för alla andra hästar och är inte den som närmar sig människor i första taget. Vi har fäktats mot andra ryttare förut men där har vi mer vunnit på att vi är snabba och vändbara än att vi kunnat ta oss nära och ”slå ut” de andra. I lördags växte han verkligen och fann ett helt nytt självförtroende. Han började knuffa runt på de andra hästarna – somliga nästan dubbelt hans vikt – och hade inga problem att tränga sig rätt in i fotsoldats-massan. Det är en oerhört häftig upplevelse att känna hur ens kompanjon växer och börjar tro på att han Kan!

(När jag skriver att han knuffar på andra hästar så är det alltså helt och hållet på min signal – vi använder oss av slutor för att ”attackera” och öppnor för att ”retirera”. Allt sker väldigt kontrollerat och med hänsyn till de individuella ekipagen. Målet är att alla hästar ska vara trygga med varandra och bygga upp sitt självförtroende samt uppmärksamhet på ryttaren.)

Conny brukar vilja avsluta våra sessioner med att lägga sig ner och det var inget undantag nu. Trots att det var fullt med fotsoldater som fäktades, hästar som kom fram och undrade vad han höll på med osv låg han helt avslappnat på sidan och njöt. Jag är så stolt, så stolt. :)

2016-11-26-18-49-28

På söndagsmorgonen hade vi privatlektion igen och jag fick många värdefulla tips och reflektioner. Vi råkade ut för lite tråkigheter i somras som påverkat ridningen negativt, men under den här lektionen kunde vi gå till botten med det och hitta en väg framåt. Det ligger mycket jobb framför oss, men nu har jag nycklarna för att jobba vidare.

Och så avslutades helgen med ett ”fältslag” på söndagskvällen. Sju hästar och ca sju fotsoldater som stred i olika konstellationer. Jag höll en väldigt låg profil med tanke på Connys tillstånd och lät honom avgöra när vi skulle engagera oss eller när vi skulle ta ett steg tillbaka och pausa. Det var överlag ett helt ljuvligt pass – eftersom Arne var med som fotsoldat kunde han vara mitt i händelsernas centrum och guida oss från nära håll vilket var oerhört värdefullt. Det ledde till många fina stunder och ett jag framförallt bär med mig är när vi hade fäktats med ett annat ekipage och skulle ta oss därifrån. Conny hade piafferat under fäktningen och när jag började tänka på att retirera kunde jag riktigt känna hur ”all the stars aligned” och med enbart en tanke på galopp satte sig Conny i tre språng fantastisk skolgalopp. Detta efter att länge ha kämpat med galoppfattningarna som var det som tog mest stryk av sommarens händelser.

Det är detta jag älskar med beriden stridskonst. Fäktningsbiten är kul, absolut, men ridningen är den centrala delen. Stridskonsten tvingar en att sitta rätt, göra det NU, och använda dressyren för att ta sig fram. Dessutom känner jag att det är lättare att förklara för hästen varför vi tränar dressyr. Det finns ett syfte och stoltheten Conny utstrålar när han lyckas flytta en annan häst för att jag placerat honom korrekt – den slår allt!

dsc_0793-copy
Jag och Max – Arnes fantastiska PRE-valack – i somras. Max påminner om Conny på många sätt och hjälpte mig verkligen att hjälpa Conny.

no comments
Add a comment...

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

Hemsidefix dag och natt

Det senaste tiden har det varit träningsjobb, mailsvarande och hemsidejobb som stått på mitt schema, med korta visiter ute hos mina egna grabbar för att kolla läget. Conny har ju jobbat rätt intensivt sen i somras så jag tänker att han ska få en ganska lugn vinter. Vi har en kurs till med Arne inplanerad nästa helg, men därefter blir det vila för hans del. Förutom någon stillsam uteritt då och då kanske…

0u6a9707-1q_webb

Coolman har flyttat in i en egen lägenhet där han kan få äta sitt specialfoder i lugn och ro. De senaste åren har hans tänder blivit allt sämre för att nu vara så gott som helt nedslitna. Gräs funkar fint att äta, men nu på vinterhalvåret ger det ju ingen vidare näring. Även kraftfoder får han i sig men det går ju inte direkt att leva på. Efter en del funderande och letande får han nu Pre Alpin Senior från St Hippolyt, ett kraftigt hackat grovfoder som slinker ner med lätthet utan att behöva tuggas. Han har en riktig lyxlägenhet med ligghall, uppvärmd vattenho, sand utanför ligghallen och en stor gräshage – allting inklusive ligghallen angränsande till de andra hästarna. Dessutom får han komma ut till dem på dagarna så jag tror att han är rätt nöjd med sin tillvaro. :)

Jag har alltså en ny hemsida på gång och nu är den faktiskt helt klart sånär som på en liten detalj. Eller egentligen en ganska stor detalj som jag ser mycket fram emot att få färdig – men som kommer ta ganska liten plats på hemsidan. Jag har även en hel drös med nya bilder som Zahlo Foto tog på oss för ca en månad sedan. Det var ett roligt projekt, vi packade in Conny och Coolman i transporten och körde bort till Skärsjön där det är så otroligt fina miljöer. Grabbarna grus tyckte det var riktigt spännande att vara på äventyr och ställde upp på många fina bilder. Några smakprov får ni här, resten håller jag lite på tills hemsidan är uppe!

0u6a0130-1q_webb

Ps. Ursäkta om det här inlägget skulle se lite konstigt ut, mallen är ju nu inställd efter den nya designen…

no comments
Add a comment...

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

Träningshelg i Köping

Den 8-9 oktober var jag uppe i Köping på Aspa Ranch för en repris på sommarens träningshelg. Det är alltid så härlig stämning på såna här dagar, när ett gäng likasinnade sluter upp och gör ett djupdyk i ett gemensamt intresse. Man lär av varandra och frågeställningar öppnas upp som kanske annars inte kommit på tal när man bara är ett par stycken. Inför 2017 håller jag på att skissa på lite nya upplägg för att optimera träningshelgerna ännu mer.

 

Under dessa dagar hade vi förmånen att ha Sanna Lindegren på plats som förevigade många fina stunder med sin kamera. Det är alltid roligt när man får så här fina bilder efter en härlig helg, så tack till Sanna! Jag tänkte bjuda på några ögonblick för att ge er en inblick i vad vi hittade på i Köping.

 
matilda-1

matilda-3

matilda-2

Matilda med sina två russ jobbade på att öka intresset och lekfullheten vid träning från marken, samt att mjuka upp och svara lättare för hjälperna vid ridning.

 
louise-4

louise-5

louise-3

louise-8
 

Louise kom med sin sprillans nya kallblodstravare som hade lite problem med nervositet. Inte så konstigt när man inte känt varandra mer än en vecka. :) Här jobbade vi med vad jag brukar kalla min ”meditationsövning”. Den går ut på att be hästen att backa genom att lägga ett mjukt, pulserande tryck i grimman och vid behov supporta med en gungande repände – likt en hypnospendel – och släppa så fort hästen visar tecken på avslappning eller tar fokus på oss.

 

Ingen press, ingen fokus på att backningen ska gå fort, rakt eller perfekt på något vis, utan bara skapa en känsla av ”Här är jag, jag hjälper dig”. Helst övar man först på en störningsfri plats, så att hästen när man sedan testar vid en mer otrygg miljö ska känna ”Det här känner jag igen, den här övningen brukar få mig att må bra”. Ingen häst vill ju vara stressad, så har man bara hjälpt dem någon gång brukar de sträva dit själva också så småningom. Grim landade fort med hjälp av denna övning och tog därefter fin, avslappnad kontakt med Louise.

 
mikaela-3

mikaela-4

mikaela-2

Mikaela tränade jag för första gången i somras och var redan då imponerad av hennes fina arbete med Anam. Nu hade de gått ännu ett steg längre och gav en fantastiskt demonstation av lekfullhet, stolthet och kommunikation.

 
14706901_10210429515003028_6274911655209330403_o

maya-2

maya-1

lisa

14563551_10210429509762897_8498272082587010990_n

Någon annan som hade roligt var min lurviga kollega Iso, som lekte hejvilt med sin artfrände Luna under hela söndagen. Jag får jobba ostört och vovven rastar sig själv – bättre blir det ju inte. ;)

 
mikaela-1

mikaela-5

louise-6

louise-2

louise-7

louise-1

Louise hade även med sig sin fina Tiki som deltog i somras. Här jobbade vi med att via en mjuk och rörlig bog börja kunna lyfta formen från lång och låg till mer samling. Den sidförande hjälpen introduceras från en position framför hästen och förs därefter över till longeringen där den bidrar till att förbättra ställning och aktivera inner bakben. Det syntes snabbt stora skillnader!

 
veronica-1

veronica-3

veronica-2
 

Veronicas haflinger trädde in på banan med ett stort mått stöddighet och arrogans. Det är fantastiska egenskaper när man strävar mot samling i frihet! En kaxig häst säger nämligen gärna ”Se på mig” och bjuder därmed ofta självmant på rörelser som är önskvärda. Däremot är det viktigt att energin är positiv i samband med detta, och gränsen mellan positiv och negativ energi är ganska tunn. Med negativ energi menar jag inte att hästen nödvändigtvis är negativ eller ”otrevlig”, utan bara att det finns en känsla i hästen som inte är helt harmonisk.

 

Det beror ofta på att hästen inte fått tillfredsställt något av sina naturliga behov – mat, lek, frihet osv. Jag fick här en känsla av att den här damen behövde få utlopp för en dos överskottsenergi… Och mycket riktigt, när hon fått hoppa och skutta av sig ändrades energin successivt från negativ till positiv och harmonisk. Därefter var det inga problem att arbeta tillsammans!

 

anne-lie-1

anne-lie-3

anne-lie-2
 

Anne-Lie kom med sitt vackra P.R.E-sto. En otroligt tystlåten, försiktig dam. Jag brukar beskriva den här typen av hästar som ömtåliga blommor… Anne-Lie upplevde att hon hade svårt att få kontakt med henne, som så ofta är fallet med såna här hästar. Alla världens intryck överväldigar dem redan så när vi människor kommer med vårt blir det ofta för mycket för att kunna hantera. Resultatet blir en häst som går lite på autopilot och alltid har en känsla kring sig om att vara någon annanstans. Inte sällan får man också uppleva plötsliga, oväntade ”utbrott” när pressen byggts upp under en längre tid och slutligen spiller över.

 

Anne-Lie fick också jobba med min meditationsövning, och fokus låg på betraktelse, acceptans, andning, stillhet. När hästen väl ”öppnar ögonen” är det viktigt att hon möts av en mild och behaglig bild… Det är inte lätt, men en otroligt bra lärdom att ta med sig i många aspekter även av livet utanför hästarna. :)

 

Jag säger stort tack till alla som kom och gjorde denna helg till det den blev, och hoppas att vi ses igen framåt vårkanten!

 

sara-2

sara-1

14729296_10210429520083155_8533274729176902133_n

 

Add a comment...

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

 

Norah Kohle - Häst i Balans

Frillesås, Halland
info@norahkohle.se

0761 028 200

Bankgiro 760-5793
Swish 123 231 40 03
Innehar F-skattsedel.