Konsten att ge godis

Jag hyllar godisträning! Stort!

 

Men att introducera godis i träningen kräver lite eftertanke. Mat är eftertraktat hos hästen, vilket innebär att hen troligtvis kommer att jobba mer aktivt för att få tag på det. Och i den strävan kan vi lätt hamna i kläm, genom fingrar som slinker in mellan hårda tänder eller rent mentalt därför att vi tycker att det är jobbigt att vår häst “tigger”. Det är många hästar som får stämpeln “alltför godisfokuserade för att kunna tränas så”. Jag säger snarare – ju större godisgris desto bättre träning!

 

I will always choose a lazy person to do a difficult job. Because, he will find an easy way to do it. – Bill Gates

 

JA – att träna en häst som över allt annat vill krypa ner i fickan och tömma den på varenda liten godisbit KAN vara frustrerande. Men det är också den hästen som kommer att jobba absolut hårdast för att få tag på det eftertraktade godiset. För oss handlar det bara om att sätta villkoren.

 

En häst som inte riktigt vet vad som ska göras eller som, så att säga, glömmer bort att tänka i sin iver, kommer att ta till det beteende som lönat sig mest i bakgrunden. Det är inte ovanligt att ett sådant beteende till exempel är att nypas, knuffas, pilla på kläderna eller att skrapa med frambenet. Kanske har vi inte ens märkt att vi belönat såna handlingar. Kanske har vi helt oskyldigt velat mata vår söta häst, stoppat handen i fickan och innan vi ens hunnit få fatt i en godisbit så är hästen där och brötar. Inte helt trevligt, men vi hade ju faktiskt visat att vi tänkte ge godis så då får vi ju också fullfölja. Känns det bekant? Vad som händer där är att handen i fickan har blivit en signal som hästen känner igen. I hästens huvud är det som vi uppfattar som påträngande helt enkelt ett sätt att få tag på maten fortare. Vi har alltså tränat vår häst till att handen i fickan betyder “kom hit och knuffas” och så kommer det godis!

 
DSC_0129 copy
 

För att vända detta måste vi ersätta det beteendet mot ett vi hellre vill ha. Jag rekommenderar att lära in ett säkert beteende som första, snarare än något roligt trick (så som pussas eller att lyfta frambenet). Exempel på säkra beteenden kan vara att hålla mulen stilla intill handen utan att ta godiset, att vända bort huvudet för att “fråga om lov” eller att backa undan. Jag hävdar dessutom starkt att dessa beteenden ska läras in utan någon som helst påverkan från oss (till exempel att vifta till om hästen blir för påstridig)! Det har vi nytta av i den framtida träningen, då hästen får lära sig att tänka själv utan att vi behöver vara där och tala om vad hen ska göra. Tycker man att det är jobbigt eller obehagligt när hästen blir närgången kan man använda sig utav en skyddsbarriär, till exempel ett staket eller en boxvägg. Då kan man ställa sig på det avståndet man tycker känns bekvämt, utan att hästen kan nå en om man inte vill.

 

Sedan gäller det att ladda upp med godis och en stor dos tålamod! Nu måste hästen få prova, prova och prova igen och bli belönad VARJE GÅNG det blir rätt men också BARA då. Jag personligen brukar lära in att hästen ska titta bort från handen, det är tydligt för hästen att förstå och enkelt för oss att se när det blir rätt. För att lära in detta lägger jag godis i handen och sträcker ut armen med öppen handflata. Så fort hästen försöker ta godiset stänger jag handen och försöker att stå så stilla som möjligt. Har jag en lite mildare häst låter jag henom undersöka, slicka på handen osv utan att göra något. Är det snarare en häst som kan ta till tänderna använder jag mig av skyddsbarriären och står på ett sådant avstånd att hästen inte når mig.

 

 

Det tar olika lång tid från häst till häst, men ganska snart brukar hästen testa att ta bort mulen från handen. Då gäller det att vara snabb! Markera att det var rätt (med en klicker eller ett ord, till exempel “Japp!”) och tryck in godiset i munnen på hästen. Ja, tryck in det. Vi vill hindra att hästen hinner vända tillbaka mot handen INNAN hen har fått godiset. Annars lär vi bara in att titta bort, men sedan återkomma och hämta godiset själv… Det är viktigt att det är godiset som kommer till hästen och inte tvärtom. Tänk också på att alltid ge godiset med utsträckt arm långt bort från kroppen, för att förstärka att mat aldrig kommer från fickorna.

 

Upprepa tills du märker en markant skillnad och att hästen börjar titta bort relativt snart efter att du plockat fram godiset.

 

Något annat att tänka på är vilken typ utav godis du använder dig av. Hästgodis man köper i affären är, tyvärr, inte mycket att ha… För det första är de inte alltid helt nyttiga, och för det andra så är de alldeles för stora. Jag själv använder mig alltid av helt vanliga pellets, och ger en-tre st per gång. Hästen får inte bli “mätt” efter fem gånger! I enstaka fall kan man ge en hel näve t ex lucern eller korn, om man har en häst som blir stressad av för små bitar. Men i de allra flesta fall är ju mindre, desto bättre.

 

Var noga med att ovanstående gäller ALLA GÅNGER! Det vill säga även när ni inte “tränar aktivt”. När du ger godis efter att ha tagit av grimman, när du har sadlat, när du säger hejdå… Hästen får aldrig få godis utan att erbjuda det säkra beteendet. Vi vill att det ska bli ett “default-beteende” som alltid ligger nära till hands för hästen. Först när detta sitter säkert, kan ni gå vidare till att träna annat. Detta gör träningen rolig och bekväm för både häst och människa!

 

Add a comment...

Your email is never published or shared. Required fields are marked *