Träningsdagar i Blekinge

Hå hå ja ja, här har det hänt grejer sen senast jag uppdaterade. Följer ni mig på Facebook har ni troligtvis hängt med på en del av allt som varit på gång, men här kommer en snabb uppdatering:

Första september flyttade jag äntligen till min efterlängtade hästgård. Samma helg var det clinic med Susanne Lohas där jag deltog med både Importante och Jaquetão. Väldigt intressant! De åkte raka vägen från Stall Haväng där clinicen hölls till den nya gården och de fann sig tillrätta direkt. Några dagar senare, på vår 13-årsdag, anlände Conny och veckan därpå även Coolman. Ytterligare några veckor senare kom dessutom Leia hem igen, efter ett år hos sina fantastiska fodervärdar. Hur länge hon stannar här är oklart – skulle rätt människa dyka upp är hon till salu, annars blir hon kvar här.

Ungpojkarna har fått ta det lite lugnare i allt flyttkaos vilket varit välbehövligt då speciellt Jaq växt på alla håll och kanter. Nu i veckan var vi dock iväg på äventyr, hela vägen ner till Blekinge. Det blev hans första resa alldeles själv men han tog det hela med ro och verkade rätt nöjd med att stå och käka i transporten. Även på plats på Lyckans Gård i Gränum har han uppfört sig alldeles strålande och hela jag lyser upp varje gång jag får syn på honom. Min dröm som blev sann, så glad jag är i honom!

Träning för Arne har stått på schemat och det har faktiskt blivit både groundwork och lite ridning. Jag har känt att jag lite grann tappat tråden för dressyrarbetet då vi i princip hela sommaren fokuserat på grundhantering och förfining av kommunikationen istället. Så det var väldigt välbehövligt att få en liten skjuts av Arne igen. Vi introducerade förvänd sluta, utvecklade öppnor och slutor samt befäste trampet. Jaquetão suger åt sig som en svamp och ofta känns det som att jag knappt hinner med i hans utveckling.


Förvänd sluta är något jag alltid haft lite kämpigt med för hand, så det var välbehövligt med några tips från Arne. Det i sin tur bidrog även till att jag fick till de vanliga slutorna bättre. Förvänd sluta (renvers) är egentligen precis samma sak som vanlig sluta (travers) förutom att den görs med hästen ställd mot staketet eller i detta fallet bort från mig. Görs det på volt blir det dock lite annorlunda från vanlig sluta då bakdelen behöver ta längre kliv än frambenen. En nyttig övning och jag tror att Jaq gillade den!


Lite försök till sluta i trav… svårt! Mest för mig. :)


Jaquetão är en väldigt (!) extrovert häst, så lugna galoppfattningar är ingen lätt utmaning. Genom hjälp från Arne med var jag ska rikta blicken och i vilken sekvens jag ska ge signalen blev det dock otroligt mycket enklare och vi fick till det riktigt tjusigt ett par gånger!


Vi har tagit paus från trampet de senaste månaderna, och checkade bara av läget ett par gånger innan vi åkte ner nu. Det verkade räcka att Arne la blicken på honom för plötsligt satt det! Fortfarande definitivt med utrymme för mycket polerande, men han har förstått konceptet.


Jag satt inte på honom många minuter men på de korta sekvenserna hann vi med både öppnor och ett första försök till sluta. Wauw vilken naturbegåvning han är!

Jag är så stolt och nöjd med våra dagar i Blekinge. Nu blir det ett långt uppehåll med träningarna då nästa gång med Arne blir först i april. Men det känns rätt lagom då Jaq förtjänar en lugn vinter så att kroppen får växa i lugn och ro.

no comments
Add a comment...

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

Utveckling i rasande fart

Nu har det hänt grejer. Både Silver och Jaq har haft sadel på sig och börjar bli helt trygga med den. Silver blev insutten på en dag och de båda två har börjat skritta med mig på ryggen. Jaquetão jobbar väldigt fint i halsringen, vilket är en glad överraskning då jag trodde att han möjligtvis skulle vara lite ”tung” i bogen. Men gör jag rätt gör han rätt, så enkelt är det. Jag tycker att jag är väldigt känslig med mina signaler men här behöver jag vara känslig på en helt ny nivå… Det är underbart spännande och lärorikt.

Första uppsuttna skritten var otroligt odramatisk. Han tog några steg bort från tunnan, vände och gick tillbaka för att nosa på den. Jag bara hängde på. Andra tillfället började jag styra lite och vi skrittade ungefär ett halvt varv i paddocken. Höger, vänster, stopp och backa var inga problem. Det verkar inte finnas ett uns otrygghet i honom över att jag sitter på ryggen, tvärtom känns han ganska nöjd när han bär runt på mig. Bilderna i det här inlägget är från tredje gången vi lämnar tunnans trygga hamn.

Silver har lärt sig att buga och gör det med bravur, och spanska skritten är inte långt borta. Dag ett började vi lyfta benen på signal, dag två skrittade han framåt med höga benlyft och dag tre började rytm och sträckning i benen befästas. Jag är mållös! Lite filmklipp på detta finns på min instagram, men jag tänkte försöka fixa några bilder så småningom.

Här nedan syns den allra första gången jag sitter upp på honom. Jag hade hoppat upp till hängande ett par gånger, och då han var helt stencool bestämde jag mig för att även lägga över benet. Han skötte sig strålande, som ni kan se. :)

no comments
Add a comment...

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

Silvervalacken

Från och med i tisdags är Silver inte längre hingst. Att han skulle kastreras är planerat sedan nästan två månader tillbaka men vi har fått vänta på en grundvaccinering. En operation mitt i juli är ju inte helt optimalt, men jag fick väga fördelar och nackdelar och kom fram till att det var det bästa alternativet.

Ända sedan jag fick hem hingstarna har planen varit att ge dem tid att landa, lära känna dem och se hur de funkar i vardagen. För mig är det enkelt – lyckliga, okomplicerade hingstar får fortsätta vara hingstar, annars får de bli valacker. Silverhästen har mot mig på alla sätt och vis varit en otroligt mysig hingst. Det är när jag inte varit hos honom och ”hållit honom i handen” som han inte hanterat det lika bra. Han har gått upp och ned i vikt, inte haft tid att äta, sprungit ändlöst i hagen, gjort utfall mot både Jaquetão (hingst) och Conny (valack) – samt sprungit och gjort sura miner mot Pendy (sto) när hon varit i närheten av hans hage. Stundvis har han huggit sig själv i bringan och antalet staket han slagit sönder har jag tappat räkningen på.

Så jag tycker nog att jag gett honom en ärlig chans att komma till ro i sitt nya hem, men det går inte att fortsätta i all evighet. De här två månaderna som vi väntat på kastrationen har varit otroligt dryga – att se honom bli värre och värre men inte kunna hjälpa honom på något sätt. Oftast har det räckt att jag gått in i hagen eller boxen så har han lugnat sig, men jag kan ju tyvärr inte stå där och hålla honom sällskap dag och natt. Vi har för protokollet också testat diverse olika tillskott utan framgång.

Jag är under ingen illusion att alla bekymmer kommer försvinna med kulorna. En stor del av hans beteendestörningar är jag ganska säker har med hans bakgrund att göra. Men kan det kapa de värsta topparna är jag glad.

Det var en lång väntan efter att han släppts av på Slöinge i tisdags, och en otrolig lättnad när jag fick samtalet att han var på benen igen. Han skötte sig helt ljuvligt under lastning och åkning både dit och hem, lyssnade fint på mig väl på plats, klev modigt upp på den lilla vågen och blev glad att se mig när jag kom för att hämta upp honom. Än så länge har vi inte stött på några komplikationer och vi är ute och går tillsammans flera gånger om dagen. Håll tummarna att det håller i sig!

Det ska bli intressant att se om och hur han ändras när han blivit valack ”på riktigt”. Den där känsligheten som ställt till det så för honom i hagen är ju också den som varit så fantastisk när jag hanterat honom. Två sidor av samma mynt. Framförallt hoppas jag att han nu ska få möjlighet att öka på från sina ynkliga 350 kg!

no comments
Add a comment...

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

Träningsvecka hos Arne Koets

Hemkommen från ytterligare en riktigt trevlig träningsvecka nere hos Arne i Tyskland. Fokus har under veckan, som alltid med Arne, legat på sitsen. Jag har ridit andalusiervalacken Maxi på alla mina lektioner förutom en, då jag istället red lusitanohingsten Sultan. Mitt huvudmål var att bemästra piruetterna, då jag lätt tappar bort centreringen och glider iväg över banan. Förra året när jag var nere fick jag testa att göra en galoppiruett, byta galopp och omedelbart göra en ny piruett åt det andra hållet. Jag lyckades inte riktigt med att göra det på stället utan det blev istället två stycken väldigt små volter i galoppsluta. Så jag ville gärna lyckas i år…

En annan övning jag ville få bättre koll på är passade, vilket innehåller en piruett i terre à terre eller courbette (två olika grader av extremt samlad tvåtaktsgalopp) i ena änden av banan, carrière (påskjutsgalopp) med galoppombyte mot andra änden av banan, tillbaka till samlad galopp och ny piruett – och så vidare och så vidare. Denna övning syftade ”när det begav sig” till att visa upp och öka hästens styrka och snabbhet, men användes också vid stridskonst där man mötte sig motståndare i mitten av passaden.

Eftersom jag haft svårt att centrera piruetten har det också varit svårt att göra passaden på en rak linje. Här nedan är en film från det första försöket i onsdags, och hur det såg ut på det sista passet i fredags. Jag är väldigt nöjd! Den uppmärksamme ser att Max byter galopp lite hejsansvejsan, det är en kombination av att hans bakdel jobbar emot honom (vilket gör mig bara ännu mer imponerad av både honom och Arne, som tagit sig till denna nivå trots det) och att jag är otydlig med min sits. Minsta viktförskjutning är information för Max och han förtjänar guldmedalj som verkligen försöker göra vad jag ber om.

Anledningen till att jag är så nöjd med Arne som instruktör är att han verkligen är nytänkande och uppfinningsrik i sitt sätt att undervisa. Han hittar alltid ett sätt att få sin elev att förstå eller att ”bara göra det”. Under en av lektionerna blev jag frustrerad då jag inte fick till det med vändningarna i galopp. Då sa Arne till mig att skriva mitt namn i underlaget. I galopp. Plötsligt kunde jag vända Max i galopp på en femöring – jag var ju tvungen för att kunna rida formen av ett N… Jag kom till N-o-r, sedan blev det korvstoppning i hjärnan och så kunde jag varken stava, skriva eller rida längre. ;) Men det var en väldigt nyttig uppgift som jag packar in i bakhuvudet och säkert kommer använda mig av på mina egna lektioner framöver.

Jag har samlat ihop ett antal filmklipp från mina lektioner med Max. Det är mycket jag önskar jag kunnat göra bättre, men samtidigt är det ju precis därför jag åker till Arne. För att lära mig att göra det bättre. I filmen ser ni bland annat min första gång med garrocha i galopp (vid 00:45) samt ridning med tyglarna i bältet (vid 01:43). DET var allt annat än lätt… och då är jag ju ändå långt ifrån främmande för ridning utan händer.

Det är en helt fantastisk känsla att sitta på Max rygg. Nu är jag fullproppad med inspiration och motivation att ta upp träningen med Jaquetão. Vi har en tydlig målbild av var vi vill komma!

no comments
Add a comment...

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

Semester

Jaha, då har vi redan tagit oss halvvägs genom 2017. Man är ju som en guldfisk… lika förvånad varje år att tiden går så fort. Men det här året har det verkligen hänt otroligt mycket på ganska kort tid.

Någon gång runt årsskiftet började jag förstå att det snart var dags att se sig om efter en ny individ att introducera i teamet. En ny häst, alltså. Conny började tacka för sig efter ett helt fantastiskt år 2016 men jag hade egentligen ingen brådska med hästletandet. Slängde ut lite krokar, kontaktade några olika förmedlare för lusitano och P.R.E… Planen var att åka ner till iberiska halvön någon gång under våren/sommaren och sedan ta emot hästen fram på höstkanten. Jag visste att gården jag haft som bas de senaste nio åren skulle säljas och tänkte att flytten skulle ske runt juni. Lugnast att ta emot en ny häst efter att jag flyttat.

Men så sköts försäljningen av gården fram och plötsligt hade jag bokat en resa till Portugal. Det var ju fortfarande ingen garanti att jag faktiskt skulle hitta en häst jag gillade men visst var det pirrigt.

Haha. Så står jag här, några månader senare, med TVÅ… Som det kan bli.

Så det har helt klart varit en fullspäckad vår. Jag har dessutom jobbat mer med företaget än nånsin så det har gällt att hålla tungan rätt i mun för att rodda ihop det. Tre resor upp till Stockholm, oräkneliga turer ner till Skåne, Värmland, Jönköping, Småland… Hundratals meter staketbyggen för träningshästar och hingstarna. Egna kompetensutvecklingsresor till Tyskland, Blekinge, Lidköping m.m. Intervjuer, teorikvällar, uppvisningar… Listan över allt som hunnits med hittills i år är lång!

Just nu jobbar jag med att ta tag i de sista väntande e-mailen, lite sista minuten-bokföring och i eftermiddag har Conny ett modelljobb. På söndag bär det av till Arne i Tyskland igen för en veckas träning. Sedan blir det förhoppningsvis några lugna veckor för vila och återhämtning. Fast vem försöker jag lura, med fyra hästar är det väl egentligen aldrig helt lugnt. ;)

Vill i alla fall säga ett stort TACK till er alla som är med på den här galna resan. Det hade inte gått utan er och jag älskar verkligen mitt jobb. Hoppas att ni alla får en ljuvlig sommar. Vi ses i augusti. :)

no comments
Add a comment...

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

Hur går det med Importante?

… är nog frågan jag fått flest gånger de senaste veckorna. :)

Det är ju mest prat om Jaquetão just nu så jag förstår att folk undrar. Det är inte helt lätt att svara på för på vissa plan har Silverhästen tagit enorma kliv framåt, på andra plan blir det nästan värre. Ju mer han landar här, desto mer hintar om att allt inte står helt rätt till ser jag. Dels är jag helt säker på att han har någon form av problem med rygg och/eller bakben. Han har ett lite märkligt rörelsemönster – jag skulle tro att han är överrörlig – och vill inte alltid lämna ifrån sig framförallt höger bak när jag ska kratsa eller verka.

Utöver det har jag mina misstankar om lite andra inre problem som visar sig genom olika beteendestörningar. Vår största utmaning just nu är att få upp hullet på honom. Han såg rent förjäklig ut för några veckor sedan, nästan värre än när han kom. Han har liksom ingen ro att äta utan springer bara rundor – oavsett om han är inne eller ute. Men det har gått åt rätt håll på sistone så jag hoppas att det håller i sig!

Hanterings- och träningsmässigt går det bra. Han älskar att bli ompysslad och är jätteduktig när jag tränar med honom. Jag har tagit det väldigt, väldigt lugnt med honom, eftersom jag inte velat göra för mycket innan jag vet hur det står till med honom kroppsligen. Han slank ju så att säga med på ett bananskal när jag tog hem Jaq, så jag har ingen jättetydlig bild av var vi ska rikta oss utbildningsmässigt. Men prio ett är ju såklart att han ska bli trygg, börja våga ta för sig och kunna hålla fokus längre stunder.

Jag har kontakt med klinik för en framtida totalgenomgång, men eftersom han ska få bli kastrerad så snart det är möjligt väntar vi till efter det. Han har bara besvär med sina hingsthormoner, så jag hoppas att det ska hjälpa mycket bara att han får bli valack.

Bilderna och filmen i det här inlägget är från i lördags då vi jobbade lite löst. Det har vi gjort kanske en-två gånger tidigare så jag är väldigt imponerad över hans fokus! De andra hästarna gick dessutom alldeles bredvid paddocken vilket tidigare gjort honom helt galen. Så det går absolut framåt för honom, även om jag grubblar mycket på hur det står till där inne…

 Väldigt vacker är han i alla fall, min lilla Silverhäst. Både utvändigt och invändigt. :)



Hans fina repgrimma är mått-tillverkad av PlayLoveLearn.

no comments
Add a comment...

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

Andra uppsittningen


Observera att min uppsittningstunna står bakom honom på originalbilden, men den trollade jag bort i photoshop för estetiken i bilden… ;) Förutom det är allt precis som det var ”på riktigt”.

Igår, på midsommarafton, hade jag uppe Jaquetão i paddocken en sväng för ett kort träningspass. Det blev ytterligare lite sittande på honom, och han var precis lika obrydd som första gången. Lite mer bus och koncentrationssvårigheter, troligtvis på grund av vädret som var aningens svalare och de andra hästarna som gick precis utanför paddocken. Men han parkerade glatt upp sig flera gånger och lät mig sitta ett tag, innan jag klev av så att han fick springa iväg och rasta huvudet en stund. Jag vinner ingenting på att be honom stå kvar och fokusera när hans uppmärksamhet drar åt annat håll, då är det bättre att A) låta honom gå iväg och undersöka eller B) jobba med honom från marken för att hålla mig själv intressant.

Jag fick en fråga om jag har någon plan för hur jag ska gå tillväga framåt med inridningen. För inte så länge sedan skrev jag ett inlägg om just det där med en utbildningstrappa, där jag beskrev att även om jag har en plan är det alltid känslan som styr. Så även om jag har någon slags idé om i vilken ordning Jaq ska lära sig olika moment, så är jag helt öppen för att ändra mig om min känsla eller intuition säger något annat. Till exempel hade jag inte tänkt sätta mig på honom förrän han var helt sadelvan. Han har ännu bara haft en tunn barbackapadd på sig, ingen sadel…

Vad jag däremot är helt säker på är jag dels ska hålla väldigt lågt tempo på inridningen. Jaquetão är ju trots allt bara tre år gammal även om han redan ser otroligt välvuxen och ”klar” ut. Med tanke på hur hingstarna klänger på varandra ute i hagen så är jag inte det minsta bekymrad över om han klarar att bära min vikt, men det är en väldig skillnad på lek och fokuserat arbete på volt m.m. Så prio ett är nu bara att sitta in honom ordentligt så att han vänjer sig vid att ha mig på ryggen.

Förutom att hålla lågt tempo så vet jag också att jag måste ha en väl befäst signal för gå framåt, och en ännu tydligare för stanna. Jag ska börja vänja in honom vid halsring från marken, så att jag har en signal han känner igen att använda mig av i det uppsuttna arbetet när det väl blir dags.

Men nu tänkte jag låta bilderna från igår tala för sig själva. :) Min härliga, goa, fina Jaquetão! Så glad jag är över honom!


Förutom Coolman som ju varit pensionär under hela ”vår” tid, har jag bara haft hästar som haft väldigt svårt för galoppen. Det har lärt mig otroligt mycket om stärkande arbete… men det känns ju sååå lyxigt att nu ha en riktig Porsche att jobba med, som bara har det naturligt.


Fokuset är gott men kort. ;)


Men det är bara att vänta tålmodigt så kommer han tillbaka så småningom!


När man hittar det perfekta klistället…


Ge mig nomnoms!


Man blir trött av att använda huvudet!

no comments
Add a comment...

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

Plötsligt satt jag på ryggen

Jag har låtit er följa med på vägen mot Jaquetãos inridning. Han har fått ha padd på ryggen, gjord runt magen, vant sig vid presenningar och stora bollar och senast jag skrev om inridningen hade jag precis hängt på honom för första gången. Jag skrev också då att vi hade en lång väg kvar innan jag gick vidare från hängandet…

När vi var i Lidköping i förra veckan kände jag hur vår relation och kontakt växte i rasande fart. Han uppvisade så många mogna sidor av sig själv och det blev tydligt att jag blivit någon att lita på, nu när vi var på en främmande plats. En morgon när jag kom ut låg både han och Conny ner och sov i sina hagar. Jag hade en gång tidigare fått gå fram till Jaq när han låg ner, så jag smög försiktigt fram och försökte förklara att han behövde inte resa sig upp. Han låg lugnt kvar och tittade på mig med glada ögon.

Vi hade en jättemysig stund där ute, med fåglarna som kvittrade medan hela resten av gården sov. Jag hittade det perfekta klistället på Jaquetão och innan jag visste ordet av satt jag i ”sidosits” på ryggen på honom samtidigt som jag kliade på manken. Det kändes som en helt normal och trygg grej, så efter ännu en liten stund satte jag det ena benet på andra sidan om honom så att jag stod gränsle över ryggen. Fortfarande inte minsta antydan till reaktion – Jaquetão var bara helnöjd över uppmärksamheten. Jag kände att det hände mycket i vår kommunikation där och då.

I måndags hade jag uppe honom för ett enklare träningspass. Vi började titta på att ha bett i munnen, vilket inte var några konstigheter alls eftersom herren redan föreslår att han kan bära eller tugga på det mesta som kommer inom en nacklängds radie. Jag tänkte därför att vi lika gärna kan göra det till en lek – låt grejerna vara men titta här, den här får du gärna ta med munnen! Att lära hästen att ta bettet själv är något jag lägger stor vikt vid. Jag presenterar bettet, väntar på att hästen ska undersöka och förstärker omedelbart med karamell vid minsta intresse. Successivt ökar kraven tills hästen självmant stoppar in bettet i munnen.

Jaquetão lärde sig detta på en halv minut och gapade sedan villigt efter tränset. Han behöver fortfarande vänja sig vid att bettet ligger kvar i munnen, men vi har verkligen ingen brådska. Han ska inte tränas med bett förrän munnen är helt färdigutvecklad, men precis som med allt annat… allt som kan förberedas i god tid bör förberedas i god tid.

Under samma träningspass plockade jag fram tunnan för att låta honom vänja sig vid att ha mig högre upp. Han är nu helt obekymrad av att jag hänger på honom, men för att kunna ta mig vidare därifrån behöver jag stå lite högre. Senast jag stod på tunnan tyckte han att jag var lite otäck och ville helst ha mig rakt framför sig, så målet med dagen var bara att börja öka tryggheten för min nya position. Men jag hann inte ens ta mig upp på tunnan så hade han parkerat sig med ryggen i perfekt läge.

Det blev såklart mycket kli, karameller på andra sidan precis som vi övat på vid hängandet, klapp över ryggen och så vidare. För att göra det till en kort historia så ledde det ena till det andra och plötsligt satt jag på honom. Ögonblicket var rätt helt enkelt, det var ingenting planerat utan det bara hände. Både jag och Jaquetão var redo.

Jag klev av efter en liten stund men Jaq visade tydligt att jag gärna fick sätta mig igen. – Du når ju bättre att klia därifrån! tycktes han säga. Så jag satt på honom säkert fem-sex gånger och han var hur nöjd som helst. Ja, jag också såklart… :) Vilken fantastisk liten häst det är jag hittat.

no comments
Add a comment...

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

Arne-vecka

Nu är det en månad sedan jag senast skrev och en hel massa har hänt! I slutet på maj arrangerade jag clinic med Arne i Tvååker där jag hade med mig Conny. Det var en riktigt bra helg, jag fick massor av inputs och aha-upplevelser kring sitsen, som jag dels haft enorm nytta av själv men även med framgång kunnat föra vidare till mina egna elever.

Jaquetão har utvecklats med rasande fart. Efter clinicen i Tvååker började en vild tanke gro i huvudet på mig… I mitten på juni var det dags för ännu mer Arne-träning, då han skulle komma till Lidköping för privata träningsdagar med mig och ett par andra från gruppen Equites. Tänk om jag kunnat ta med mig Jaq?! Jag hade inte haft en tanke på att åka någonstans med honom än på ett bra tag, men ni vet när man bara får känslan att man är redo, trots att det ”borde” vara för tidigt… det kändes verkligen som att Jaquetão var redo.

Så vi la in en spurt med transportträningen. Jaq har inte varit svårlastad en enda minut, men jag ville ge honom massor av enkel, lättsam tid i transporten innan det var dags att åka. Han tog allt med ro så jag hivade in både honom och Conny och åkte på ett par kortare äventyr. Ena gången lastade jag ur honom hemma hos en vän till mig och tränade en stund på bortaplan. Han skötte sig alldeles strålande trots att det var en helt ny plats och hästar runtomkring.

Eftersom det skulle vara så lugnt i Lidköping kände jag att det vore den perfekta möjligheten att öva på att åka iväg. Jag hade egentligen inga planer på att faktiskt ha några lektioner med Arne, eftersom jag ju skulle ha med mig Conny också.

Resan till Lidköping gick som en dans. Vi stod en halvtimme på Landvetter flygplats klockan 23 i väntan på att plocka upp Arne innan vi körde vidare. Ca fyra timmar i transport blev det totalt och båda hästarna skötte sig strålande hela vägen. Väl på plats knallade Jaq ur transporten och in i sin lånebox utan att säga ett ord. När jag kom på morgonen dagen därpå låg han ner och sov… helt trygg med andra ord.

Jag hade ute honom på en kort promenad på området och han var så duktig! Någon enstaka gnäggning men han hetsade inte upp sig en enda gång, trots att det var hästar som ropade på honom från alla håll. Så med tanke på hans fantastiska temperament beslöt jag mig att ta en lektion med Arne.

Jag var helt mållös när vi var klara! Vilken häst! Tre år gammal hingst, på ny plats, ca en halvtimmes full fokus på mig. Så imponerande! Arne blev också förtjust i min fina portugis. Det blev så att jag hade en lektion om dagen med Jaq under de fyra dagarna vi var där. Jag fick många bra inputs och vi utvecklades verkligen tillsammans. Öppnor för hand och i longering, slutor längs staketet och så smått in på volt, galoppfattningar från samlad skritt med mera. Jag har verkligen en diamant, det gäller bara för mig att slipa till kanterna…

Conny och jag hade vår sista lektion för Arne tillsammans den veckan. Han har ju varit halvpensionär sedan i vintras men nu har jag beslutat att lägga träningen på hyllan helt och hållet. Vi fortsätter ha det mysigt och roligt ihop såklart, men träningskapitlet är avslutat. Erbjuder Conny tänker jag självklart inte säga nej… ni förstår nog hur jag menar.

Vi hade i alla fall ett par härliga ridpass under veckan och framförallt det sista var helt fantastiskt. Vi jobbade bara i skritt med öppnor och slutor… men känslan vi fick till slog allt och jag kände mig så nöjd med vår avslutning. Det var som att jag, Arne och Conny gemensamt kom fram till att göra det absolut bästa vi kunde en sista gång.

De fina bilderna är tagna av Erika Storbråten. Tack till hela gänget och Arne för en underbar vecka!
Min sadel är en Bückeburger som presenteras i samarbete med Taur.se.

no comments
Add a comment...

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

En härlig dag i maj

Idag har jag och Jaquetão haft ett underbart pass tillsammans! Som jag skrev i mitt förra inlägg är han ganska sprallig, busig och lite ”jäklig” ibland. Det är fantastiska kvalitéer såklart och jag vill behålla dem allihop. En häst som skojar och busar är en lycklig häst. Men jag vill också kunna ta ner energin och jobba lite mer samlat, kontrollerat, avslappnat. Ett sånt pass hade vi idag. Jaq var helt med på noterna, han hade glimten i ögat men det kändes som att rävarna bakom öronen gått och lagt sig någon annanstans idag. :)

På grund av detta kunde vi lägga mer fokus på det tekniska. Som jag också skrev i det förra inlägget kommer känslan i första hand, och när känslan är bra kan jag gå vidare till tekniken för att träna på det ena eller det andra. Arbete vid hand är något jag tycker är väldigt roligt och som också är riktigt bra träning för hästen. Det är en bra förberedelse inför ridning och lär hästen att arbeta med sin kropp på rätt sätt. Jaq har haft lite svårigheter att sänka huvudet, men det har blivit mycket bättre de senaste dagarna. Nu känns han lite mer stabil i den positionen så jag kunde börja be honom att ställa sig till höger och vänster. Inte helt lätt att stå stilla och böja sig när man lika gärna kan gå iväg med hela kroppen… Men han hittade verkligen en förståelse åt båda håll idag.


Han är bra stilig, den där Jaquetão do Pilar.

Höger är svårare för honom, även när han går sidleds ställer han sig helst åt vänster. Jag har till och med sett lite ojämnhet i takten bak när han travat åt höger, så det finns troligtvis något där som behöver komma loss. Så snart han känns trygg nog att tillåta att någon annan kommer och pillar på honom ska vi se om vi kan hitta vad som spökar. Tills dess jobbar vi lugnt och försiktigt.

Vi avslutade vår härliga session med pallträning. Idag är en stor dag, för jag har nu hängt på honom ”på riktigt”! Ingen stödfot på pallen utan all vikt på ryggen. Han skötte sig alldeles strålande!! Jag har ju utmanat mig själv att göra hela inridningen utan huvudlag så han är helt fri att gå iväg precis när han vill. Men han verkar tycka det är rätt trevligt att stå där med ryggen mot mig och bli bjuden på karameller. Då kan man stå ut med att den där märkliga människan hänger och klänger lite. ;)


Vi har börjat kika på något som så småningom ska bli en sluta. I nuläget ber jag honom bara att komma in med rumpan utan att bry mig så mycket om ställningen. Han är så otroligt klok den här hästen – jag har från början bara behövt hålla pinnen i luften ovanför rumpan så har han flyttat den efter lite betänketid.


Finsmakare är han också. Min pinne är en kvittenpinne från Portugal och jag tror allt att portugisen kände igen smaken från hemlandet. ;)

Det är myyyycket mer träning som ska gås igenom innan jag går vidare från hängandet, han ska bli helt sadeltrygg och få bära på allt möjligt. Men att få hängandet att bli en naturligt del av allt det vi gör tillsammans, det är en bra förberedelse. Jag är så glad i min lilla lussebulle!

no comments
Add a comment...

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

 

Norah Kohle - Häst i Balans

Frillesås, Halland
info@norahkohle.se

0761 028 200

Bankgiro 760-5793
Swish 123 231 40 03
Innehar F-skattsedel.