Fem år senare…


Hunk-Conny! Dessa bilder är tagna för nästan sju år sedan.

Nu har jag slutligen kommit fram till att låta Conny gå i halv-pension. Sent i höstas någon gång kände jag att det började ta stopp i kroppen och arbetsviljan fanns där liksom inte riktigt som förut. Han blev diagnosticerad med spatt ungefär vid den här tiden för fem år sedan. Veterinären trodde då att han aldrig skulle kunna galopperas under ryttare igen och fick absolut inte gå i backar. Han fick stå i en mindre hage för att inte härja runt för mycket och jag gav honom ett halvårs vila från ridning. Han blev inte bättre.

Tillslut fick jag nog, magkänslan sa att det var helt fel approach till hans problem. Så jag började rida igen, och han blev bara bättre och bättre. Rörelse och stärkande arbete visade sig vara helt rätt medicin för honom.

Så i nästan fem år körde vi på och krossade alla begränsningar veterinären satt upp för oss. Förra året var han i sitt livs form och inte en människa kunde ana att han var en dag över tjugo.

… men så började känslan komma smygande runt november/december förra året. Kämparglöden var på något sätt lite dämpad hos honom. Samma magkänsla som sa till mig att köra på för fem år sedan sa nu att det började bli dags att tacka för sig. Så Conny har nu fått vila i nästan två månader och vi har bara myst oss med väldigt stillsamma uteritter och lite lek från marken.

Han känns glad igen efter att ha fått vila upp sig, även om det syns att vissa dagar är jobbigare för honom. Han är inte direkt halt, det känns inte som att han har ont, men han är begränsad i sitt rörelsemönster och jag märker att det stör honom. Spatten har slutligen tagit ut sin rätt.

Så vad händer framåt… Vi fortsätter jobba tillsammans så gott det går. Frihetsdressyr, trickträning, uteritter… kanske blir det även ett och annat uppsuttet dressyrpass – OM Conny visar att han vill och kan. Han får bestämma. Det är väl det som är det härliga med att ha gått i pension.. och Coolman basunerar dagligen om hur livet som pensionär leker. ;)

Jag har lite blandade känslor kring detta men mestadels är jag glad över allt vi åstadkommit tillsammans. Som ett team utbildade vi oss till piaff, passage och påbörjade galoppiruetter innan kroppen sa stopp. När jag står och mockar i lösdriften kan Conny komma smygande bara för att sedan visa upp en, något stel men ändock, piaff i hopp om karameller. Jag tycker att det känns väldigt gott inombords att han självmant väljer att bjuda på så relativt krävande rörelser trots sina begränsningar – det tyder på att han är stolt över vad han kan! Och så länge min häst är stolt över sig sig själv spelar det inte så stor roll vad vi gör. ♥

Jag kan inte sia om exakt hur framtiden ser ut. Kanske är han i toppklass igen om ett år. Eller så kommer en dag då han inte vill bli riden mer. Den som lever får se. Men jag är ändå förhoppningsfull. Så länge vi får vara tillsammans spelar allt runtomkring mindre roll!

Add a comment...

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

This error message is only visible to WordPress admins

Error: No posts found.

Make sure this account has posts available on instagram.com.

Norah Kohle - Häst i Balans

Frillesås, Halland


info@norahkohle.se
0761 028 200

 

Bankgiro 760-5793
Swish 123 231 40 03


Innehar F-skattsedel.

 

Click here for information in English.

css.php