Välkomna hem!

I torsdags välkomnade jag två nya individer till familjen. Ett tillskott var planerat, så hur blev det två?
Låt mig berätta från början.

Som ni vet beslöt jag mig för att pensionera Conny i vintras. Mer om det kan ni läsa i tidigare blogginlägg – men kort summerat så vill hans kropp inte prestera mer, däremot kommer han såklart och självfallet alltid stanna hos mig och fortsätta leka på hans egna villkor. Men det innebar alltså att jag stod utan en häst att utvecklas vidare med. Min plan har alltid varit att när tiden är kommen skulle jag åka till iberiska halvön för att titta ut en ny kompis. De senaste åren har jag fallit allt mer för lusitanon, så det föll sig naturligt att det var Portugal jag skulle åka till nu när det var dags.

Jag tog därför kontakt med Rebecca Lundell från Fama Lusitanos/Fama4All, en otroligt kunnig tjej som både fött upp och förmedlat lusitanos i flera år. Rebecca är bosatt i Portugal så en resa till henne bokades till mitten av mars för att åka runt och titta på hästar.

Jag bestämde mig tidigt för att jag helst inte ville se några bilder på de olika hästarna innan jag kom ner. Man har ju en tendens att bli väldigt förtjust bara från ett foto… Så för att inte fästa mig vid någon häst där kemin kanske inte alls funkade ville jag hålla mig så “blank” som möjligt tills jag mötte dem live. Men bara några dagar innan avresan skickade Rebecca ett par bilder på olika hästar hon sett ut samma dag. En halv sekund tog det ungefär så var jag fast…

Jag var dock väldigt hård mot mig själv och förklarade tydligt att här ska vi inte kära ner oss förrän vi träffat hästen ifråga. Men visst kunde jag inte låta bli att öppna bilden minst tre gånger om dagen och drömma lite…

Väl nere i Portugal blev jag väldigt förtjust i den allra första hästen vi tittade på. En liten, mörk, treårig hingst med fantastiskt rörelsemönster. Därefter åkte vi direkt till uppfödaren som hade hästen Rebecca hade visat mig. Det var ett helt fantastiskt ställe – vacker miljö, fina hästar och trevliga människor. Treåringarna gick i en enorm hage en bit från anläggningen, med vatten att bada i och stora korkekar. När vi närmade oss flocken såg jag två vita hästar varav den ena omedelbart fångade mitt intresse. Flocken kom nyfiket fram, men hästen jag drömt om de senaste dagarna höll sig lite i bakgrunden och lät sig inte röras. Ett gott tecken, tyckte jag. Vi fick dock ett möte där han kom fram och hälsade på mig…


Foto: Zandra Ahl Photography

På kvällen kände jag mig väldigt förvirrad och velig. Det stod mellan den lilla mörka och den stora ljusa. Eftersom jag intalat mig själv så bestämt att jag inte fick falla för hästen innan jag träffat honom, var det svårt att tyda mina egna känslor. Vi beslöt att besöka båda ställena igen dagen därpå. Rebecca ordnade så att uppfödaren tog in hästen från fälten så att jag skulle kunna jobba med honom lite mer avskiljt.

Det räckte egentligen med att jag tog ut den lilla mörka hingsten ur hans box dag två för att jag skulle känna att han inte var “min” häst. En jättetrevlig häst, verkligen, men han var inte min.

Väl tillbaka hos den ljusa hästen fick jag fria händer att göra lite vad jag ville. Vi tog in honom i ridhuset och jag kände på honom både löst och i rep. Jaquetão, som han heter, hade alltså gått som i princip vild hela sitt liv, och bara blivit intagen en gång per år för att vaccineras, få hovvård och lite basic hantering. Den här dagen hade han transporterats, ställts i box, och nu tagits in i ridhus där han inte kunde se någon annan häst. Han sa inte ett ljud och försökte verkligen göra allt jag bad om. Jag var väldigt imponerad av hans stabila och väldigt ödmjuka psyke.


Foto: Zandra Ahl Photography

Ja, ni har nog redan förstått var det här leder. Jag bestämde mig, dag nr två på Portugalresan, för att Jaquetão do Pilar skulle få flytta hem till Sverige.

På kvällen samma dag berättade Rebecca att hon blivit tipsad om ett helt gäng hästar till som vi kunde åka och titta på dagen därpå. Vi hade en hel dag utan planer så trots att jag redan valt ut min häst bestämde vi oss för att åka.

Väl där fick vi oss en redig bergsklättring både uppåt och neråt för att komma till hästarna. De gick i en enorm hage och var inte helt lätta att hitta. Men tillslut kom vi fram och det första vi slogs av var hur magra de var. Men det var inte så konstigt – betet i Portugal kan vara rätt magert och hästarna såg ut att vara i gott skick i övrigt. Vi tvivlade dock starkt på att hästarna var så unga som det var sagt att de var – och mycket riktigt, när passen plockades fram visade det sig vara mestadels vuxna hästar. Så vi klättrade oss tillbaka till bilarna och jag kände mig rätt lättad. Tänk om jag hittat en häst TILL jag fastnat för… Den lättnaden höll i sig i ungefär fem minuter tills mannen som sålde dem berättade att han hade fler hästar borta på sin gård.

Det krävdes inte många ögonblick efter att vi klivit ur bilen vid hans gård innan vi började få onda aningar. En häst hade lyckats smita ur den lilla fållan (något större än en vanlig box) där två andra hästar stod och trängdes. Mannen bad oss att vänta medan han med något tveksamma metoder föste in hästen till de andra två. Två hundar stod i varsin bur och utstrålade intensiv, negativ energi.

När vi kom närmre fållan med hästarna blev vi chockade över skicket de var i. Magra så att benen stack ut på alla håll och kanter och fulla med småsår. Sedan gick vi in i “stallet”. I den första avdelningen stod två hästar uppkedjade i spiltor. Allt liv var borta i blicken på dem och även dessa var extremt undernärda. När mannen öppnade dörren in till den andra avdelningen slog stanken som en örfil i ansiktet. Det var mörkt och trångt, längst bort i stallgången satt en katt bunden i ett inte ens en meter långt rep, en hund kröp längs med väggarna och två fåglar trängdes i burar på ca 30×40 cm.

Vi promenerade längs boxarna där hästarna stod i sin egen dynga utan någon tillstymmelse till rent strö. När vi kom till Importantes box vibrerade luften av rädsla. Han stod uppträngd mot väggen, skakade från topp till tå och gjorde allt han kunde för att undvika all mänsklig kontakt. De andra hästarna hade stängt av och försvunnit iväg nån annanstans mentalt, men Importante höll på att explodera av skräck.

Vi bad att få ta ut honom i paddocken och Rebecca ledde honom medan mannen gick bakom med en långpisk. Vi svor till varandra på svenska och fick hålla i oss själva för att inte göra mer än så…

Jag tror att vi allihop kände lika delar hjärtesorg och djup kärlek för den skräckslagna lilla hästen. Han var så mild, så mjuk och vänlig och det gjorde ont bara att tänka på vad han råkat ut för. När både jag och Rebecca longerat honom en stund och bara låtit honom känna solljus mot pälsen var jag tvungen att leda tillbaka honom in i fängelset, och det var något av det svåraste jag behövt göra.

Stämningen i bilen när vi åkte därifrån var minst sagt tryckt. Vilken kontrast från alla de andra trevliga, fina hästställen vi besökt. Vad som började som en trevlig utflykt slutade med en emotionell bergochdalbana. Vi tvingades välja mellan vad som var rätt och lätt och för mig var valet självklart – vi kunde inte lämna den lilla silverhästen där. Självklart önskar man mest av allt att man kunnat rädda dem allihop… Men kan man förändra livet för en individ har man i alla fall gjort något. Jag pratade med min far som bestämde sig för att hjälpa till, så vi bad Rebecca att lägga ett bud på Importante. Vi hade inte råd att köpa honom för det fulla priset mannen begärde – och ville inte heller stötta hans grisiga business – utan hoppades på att mannen skulle vara i desperat behov av pengar och gå med på vårt “skambud”. Sedan var det bara att vänta.

Flyget tillbaka till Sverige gick och jag var rastlös som aldrig förr. Dels väntade jag på besked om Jaquetãos veterinärbesiktning, dels på om Importantes säljare skulle ta vårt bud.

Många långa timmar senare fick vi äntligen veta att han accepterat och att silverhästen skulle få komma därifrån. Han kördes till Jaquetãos uppfödare som var snäll och lät honom stå där tills transporten gick till Sverige.

Och nu är väntan äntligen över för oss allihop. De är är här – Jaquetão do Pilar och Importante – efter att ha rest genom Europa sedan i fredags förra veckan. De har åkt med Marcel Jordan Horse Transport och jag är jättenöjd. Under resans gång har jag fått bilder och uppdateringar om hur det går för dem. Jaquetão har tagit det med ro medan Importante varit mer stressad – vilken man ju såklart kan förstå.

I torsdags körde lastbilen äntligen in på gården och ut klev först Jaq med försiktiga steg. Efter kom Importante som en virvelvind. De fick gå in i boxarna och den lilla silverhästen for runt, runt samtidigt som han stress-åt av höet. Jaq tittade sig omkring, gnäggade några gånger, man var rätt snabb med att lägga sig ner och rulla i det nya, fräscha spånet. Det blev snabbt tydligt att de båda grabbarna bondat under resans gång och fann stor trygghet i varandra.


Silverhästen till vänster och Jaquetão till höger.

Så här står jag nu plötsligt med fyra hästar och fattar inte riktigt vad som hände. Under de senaste dagarna sedan hingstarnas ankomst har jag hunnit bli ordentligt fäst vid dem båda. De är så väldigt, väldigt olika och är båda så roliga att jobba med. Jag ser verkligen fram emot vår framtid tillsammans. Planen var först att hitta ett nytt hem till Importante när han återfunnit tilliten till människor. Men vi får väl se hur det blir med det… Det känns som en helt omöjlig tanke när man tittar in i hans ögon. Jag tänker inte spekulera för mycket i framtiden, just nu är jag bara så himla glad att ha dem hemma hos mig. ♥

Lite snabbfakta om dem då. Jaquetão (till höger) är snart tre år gammal, ca 162 cm hög, hanterad den senaste månaden och innan dess en gång per år. Han har mestadels Veiga-blod och är den där typen av häst som kanske inte ser så mycket ut för världen i boxen… men så fort han börjar röra på sig tappar man hakan. Planen med Jaq är att han ska ridas in helt och hållet utan träns eller grimma. Importante är snart fyra år gammal, ca 153 cm hög, och så mycket mer än så vet jag inte. Eftersom han till skillnad från alla de andra hästarna på samma ställe var i ganska gott hull misstänker jag att han inte hunnit vara där så länge (men länge nog)… Han är oerhört försiktig och ängslig men tyr sig snabbt till en och vill gärna bli struken över pannan. Det känns som att han blivit aningens mer hanterad än Jaq men bär ju däremot på sitt dåliga bagage.

Tusen, tusen tack till Rebecca Lundell för all hennes ovärderliga hjälp, goda råd och trevliga sällskap. Det har känts så tryggt att köpa häst från utlandet med Rebeccas guidning. Förresten, grimman Importante har på sig på bilden här ovan kommer från Rebeccas företag. Hon säljer produkter gjorda av allra mjukaste läder och jag kan verkligen rekommendera ett besök på hennes webbshop.

Håll lite utkik här så kommer det fler bilder och uppdateringar från deras första dagar i Sverige!
Välkomna hem, lussebullarna. ♥

Add a comment...

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

This error message is only visible to WordPress admins

Error: No posts found.

Make sure this account has posts available on instagram.com.

Norah Kohle - Häst i Balans

Frillesås, Halland


info@norahkohle.se
0761 028 200

 

Bankgiro 760-5793
Swish 123 231 40 03


Innehar F-skattsedel.

 

Click here for information in English.

css.php